à la Hedvig

Det känns lite som att livet springer ifrån mig.
Dagarna passerar utan att jag riktigt vet vad jag gör med dem, eller snarare, mitt liv har bestått av plugg, sömn, mat och ibland något däremellan. December bara försvann och plötsligt är det bara fem dagar kvar till den där dagen vissa längtar efter hela året. Mitt julpyntande och förberedande dog någonstans med att anatomikapitlet påbörjades, någonstans där försvann väl också resten av mitt sociala liv. Igår ringde jag upp en släkting som ringde mig för två veckor sedan och ville prata rent allmänt. Jag var upptagen just då och sa att jag skulle ringa tillbaka någon dag senare. Det var två veckor sedan, antagligen har jag haft något hål någonstans men aldrig riktigt någon ro att faktiskt ta tag i det och göra det. Min tidsuppfattning försvann visst någonstans där på vägen också.
Hur har hon då tid att blogga kan man ju då fråga sig?
Jag vet inte. Egentligen har jag ju inte det heller. Det har bara blivit någon form av kanal för att reagera av sig lite, jag vet att jag när det kommer till vissa saker är dålig på ord. Verbala alltså. 
Ibland tror jag att man lättare får pränt på tankar när man skriver ner dem, jag tror att jag har pysslat med sådant mer eller mindre sedan jag var liten, av mina dagböcker från lågstadiet att döma. Om man skriver ner dem behöver man ju faktiskt inte heller någon som lyssnar, oavsett om man har någon eller inte, skrivna ord är mer lättillgängliga. Och så slipper man ju sitta och prata med sig själv i brist på annat sällskap.

Om två dagar åker jag hem och det är något helt obeskrivligt hur mycket jag längtar. Efter NKs julskyltning (jag vet ännu inte temat för i år), Eventuellt besök på jul på Liseberg, att pynta granen, att steka köttbullar med pappa, att bara mysa på juldagen när man bara känner att alla krav som byggts upp bara släpper på en gång, jag längtar efter vattnet, salta vindar och faktiskt tom charmen hos sjön jag bor intill. Det kommer att bli en kort jul för mig i år, kanske därför måste jag se till att njuta av den i fulla drag, till tvåhundra procent. (Ska man skriva tvåhundra med siffror där kanske? 200%?) 
Jag önskar lite att tentan vi ska ha enbart hade varit praktisk. Det hade varit så mycket lättare och roligare att plugga om var att man behövde lyssna på folk med stetoskop, auskultera lungor, klämma på muskler och testa reflexer. Samt mäta ett och annat blodtryck här och var. Nu tillhör det dock bara periferin. Den mindre delen av tentan men som likförbannat kan komma i okänd utsträckning, redan på den skriftliga. 

Har jag kommit tillbaka till det där gnällstadiet? Kanske både ja och nej. På något sätt känns det ändå lite berättigat. Folk i min omgivning skriver tentor, åker hem, skaffar sig  jullov och blir allmänt lediga i veckor framöver. Själv vet jag att mitt helvete ännu inte börjat på riktigt. Snart kommer jag att sitta där under den mörkaste tiden på året och bara gräva ner mig fullständigt i all kunskap jag tydligen ska ha tryckt in i min hjärna den här terminen. 
Jag säger inte att det inte har varit roligt, intressant och lärorikt. Jag kan plötsligt så sanslöst mycket saker jag aldrig kunnat drömma om att lära mig. Plötsligt så har allt blivit en helhet och jag ser faktiskt någon form av logik i hur saker och ting fungerar. 
Trots det så känns det trögt. Bara för ett litet ord på fem bokstäver, som börjar på T och slutar på A. Men det hör väl till på något sätt också.

Avbröts just i mitt gnälliga skrivande av ett samtal från en mycket god vän som jag inte hört ifrån på länge. Jag är sämst på att hålla kontakten så fort jag blir upptagen, tur för mig att jag har vänner som har vett på att höra av sig till mig då.
Åh vad jag just blev varm i hjärtat, tack W.