Ett år
Jag plagierar en annan känd bloggare idag men idén fick mig verkligen att vakna så himla mycket och fundera över det ena och det andra; vad gjorde jag för ett år sedan? Med en blogg och liknande till hands kan man ganska snabbt stilla nyfikenheten.
För ett år sedan var jag vilsen utav bara tusan. Jobbade som vikarie på både dagis och högstadie, slets mellan förkylningar, vansinnesutbrott, ömhet och känslan av att bara vilja sjunka ihop i soffan efter en arbetsdag. Jag satt fortfarande fast i nostalgiska efterdyningar av studenten som kom alldeles för fort och splittringen av vänner som följde därpå. Samtidigt så hade jag någon som höll om mig.
Vilsen kring högskoleantagningar som inte gick i riktningar jag önskade var upphov till mycket frustration och frågan var vad framtiden skulle utvisa.
Kaoset är inte kvar, jag har min väg utstakad i fyra och ett halvt år framöver. Istället sitter jag fast i en stress och prestationsångest som jag precis lämnat bakom mig för ett år sedan. Så mycket har förändrats och så mycket har blivit helt fantastiskt. Så många människor jag träffat, lärt mig att älska och som nu är en del av min vardag. Vad som har hänt med min tur i spel har jag ingen aning om men jag hoppas verkligen att den är bättre än den var då.
Jag sitter nu med två veckor kvar av terminen, fyra dagars juluppehåll följt av en tenta-period där jag saknar grupp att sköta studiediskussionerna med i slutet av dagen och de andra jag brukar umgås med kommer inte ens att vara kvar i stan. Jag vet inte om jag vågar bryta det ändå någorlunda vinnande konceptet från i somras, jag är för rädd för vad som kan komma att bli resultatet om jag skulle byta läsnings-ort. Samtidigt som jag inte ser någon mening i att sitta ensam i Linköping under två veckor heller. Det är för mycket saker jag gärna hade haft svar, bekräftelser och lösningar på nu. Jag har inte tid med att sitta och grubbla, det finns det för många antebrachii-muskler för.
Tråkiga inlägg just nu, jag vet. Och nej, jag är inte deprimerad, bara stressad utan att riktigt veta hur jag ska hantera det. Men det löser sig. Om inte annat för att jag säger det hundra gånger om dagen, till slut kommer jag att börja tro på det. 13 januari kommer att vara en bra dag.
För ett år sedan var jag vilsen utav bara tusan. Jobbade som vikarie på både dagis och högstadie, slets mellan förkylningar, vansinnesutbrott, ömhet och känslan av att bara vilja sjunka ihop i soffan efter en arbetsdag. Jag satt fortfarande fast i nostalgiska efterdyningar av studenten som kom alldeles för fort och splittringen av vänner som följde därpå. Samtidigt så hade jag någon som höll om mig.
Vilsen kring högskoleantagningar som inte gick i riktningar jag önskade var upphov till mycket frustration och frågan var vad framtiden skulle utvisa.
Kaoset är inte kvar, jag har min väg utstakad i fyra och ett halvt år framöver. Istället sitter jag fast i en stress och prestationsångest som jag precis lämnat bakom mig för ett år sedan. Så mycket har förändrats och så mycket har blivit helt fantastiskt. Så många människor jag träffat, lärt mig att älska och som nu är en del av min vardag. Vad som har hänt med min tur i spel har jag ingen aning om men jag hoppas verkligen att den är bättre än den var då.
Jag sitter nu med två veckor kvar av terminen, fyra dagars juluppehåll följt av en tenta-period där jag saknar grupp att sköta studiediskussionerna med i slutet av dagen och de andra jag brukar umgås med kommer inte ens att vara kvar i stan. Jag vet inte om jag vågar bryta det ändå någorlunda vinnande konceptet från i somras, jag är för rädd för vad som kan komma att bli resultatet om jag skulle byta läsnings-ort. Samtidigt som jag inte ser någon mening i att sitta ensam i Linköping under två veckor heller. Det är för mycket saker jag gärna hade haft svar, bekräftelser och lösningar på nu. Jag har inte tid med att sitta och grubbla, det finns det för många antebrachii-muskler för.
Tråkiga inlägg just nu, jag vet. Och nej, jag är inte deprimerad, bara stressad utan att riktigt veta hur jag ska hantera det. Men det löser sig. Om inte annat för att jag säger det hundra gånger om dagen, till slut kommer jag att börja tro på det. 13 januari kommer att vara en bra dag.
Kommentarer
Trackback
