à la Hedvig

Trots detta blev kvällen förhållandevis tidig. Eller ja, jag var hemma runt kvart över tio och har dessutom sovmorgon imorgon, så jag unnar mig att bara vara lite. Och jag vet inte om jag tycker om det, även om det känns skönt att varva ner. Det är sådana galna tidsrymder jag har framför mig. Så gott som en dubbel gymnasieperiod, i en stad som inte är min egen, och som egentligen inte ingick i mina planer. Oavsett hur bra jag kommer att trivas här så var det inte såhär jag hade tänkt mig det.

Jag tycker inte om att behöva äta mackor för att det är det enda man hinner få till. Att komma till ett kök som inte är städat och dessutom fyllt med någon annans skit. Att dörren förvisso går att låsa, men att det är en ekande tomhet man kommer hem till. Världen är kanske inte så stor trots allt, men ibland känner man sig fruktansvärt liten. På något sätt känns det som att något annat plötsligt tog kontrollen över mitt liv. Det är inte längre jag som styr det. Jag har något tveksamt svängt in på en väg, varefter autopiloten kopplats på automatiskt. Att veta att andra fortsätter med sina liv precis där de var, som om inget hänt, känns förjävligt när man själv jobbar för att skapa sig ett nytt.

Jag har packat upp alla mina väskor nu. Men jag har fortfarande inte flyttat in. Det här känns bara som en nödlösning, jag hade inget annat val. Liksom med allt annat.

Jag är ledsen mina vänner, men det här är verkligen inte häftigt.

Åtminstone inte så länge man inte är beredd på det.