à la Hedvig

Dag åtta i schemat är avklarad och fettdigestionen sitter (inte riktigt) där den ska. Imorgon myser vi vidare med kolhydrater och citronsyracykeln.

Måste förresten börja med att be om ursäkt på förhand för eventuella felstavningar eller dylikt, språkpolisen börjar falera. Eftersom all kurslitteratur är på engelska och man sitter och läser, översätter i huvudet och antecknar blir språket sanslöst mixat, kvalitén på svenskan i mina anteckningar är pinsam, speglas den här så ber jag som sagt om ursäkt.

För att ni ska slippa höra massor om acyl-CoA kanske jag borde ta upp en annan sak som faktiskt hör min vardag till. Jag ska nämna ordet studentkorridor. Och nej kära vänner, frukta inte.

Jag har nu bott i Linköping i ganska exakt fyra månader, i studentkorridor, och jag har inte ångrat valet av boende en enda gång. Eller okejdå, kanske första dagarna när man skulle sätta sig och äta frukost med helt främmande människor och inte hade något att prata om överhuvudtaget.

För att introducera det hela, de flesta tänker nog sunkigt kök, spritflaskor/vilda fester som lämnar korridoren till en enda röra som ingen sedan städar upp, samt små trånga rum med ingen plats för någonting.

Det var åtminstone vad jag tänkte mig. En mörk, lång, korridor. Ett kök som inte städats på åratal och människor med alla möjliga konstiga vanor.

Och jag ska väl börja med att erkänna också, jag har haft tur, alla har inte fått det lika bra som jag har det, i vissa korridorer fungerar ingenting alls och mardrömsscenarion är lätta att måla upp och visa upp i fysisk form.

Hursomhelst. Jag har haft tur. Och anledningen till att jag tar upp det här idag är väl att det föddes lite vemod i mig idag. En av mina korridorsgrannar åker tydligen hem på sommarlov imorgon, för att sedan försvinna helt eftersom han bara bodde här tillfälligt medan hans kompis som normalt sett bor här är utomlands. Detaljerna är ganska oviktiga, men han har bott här ca 5 veckor och jag känner redan att jag kommer att sakna honom när han försvinner. 
Jag är en person som inte tycker om att vara ensam i för långa perioder. Hade jag bott själv i en etta tror jag att jag hade blivit vansinnig ganska snabbt över att bara komma hem till tomhet, tystnad och en middag för mig själv. Att jag nu alltid har människor runtomkring mig är så skönt, när man kommer hem och har haft en dålig dag finns det alltid någon som kan muntra upp en, och de är duktiga på det också. Efter fyra månader här räknar jag redan folket här som min andra familj på sätt och vis, och jag känner mig sanslöst ensam om det är tomt när jag kommer hem.

Alla bidrar med sitt och skapar en atmosfär som nog är svår att hitta någon annanstans.

Måste ta upp det charmigaste. Vi har ett stående skämt om att jag är "korridorsmamma" eftersom det är jag, ett gäng killar samt ett par tjejer till som knappt syns som bor här. Så i söndags när det var mors dag blev jag faktiskt uppvaktad med en chokladask av en av mina grannar, eftersom korridorsmamman borde ju också gratuleras. Det var längesedan jag blev så glad. En liten gest som gör så mycket.

Imorgon ska vi gå och äta hamburgare på [Hg], mina nya vänner och jag. En av dem lär antagligen försvinna i höst. Antar att man får leva med det, spela spelet med de regler som finns. Men efter fyra månader när man bott ihop känns det onekligen väldigt tungt.

Usch. Det blev ytterligare ett osammanhängande inlägg. Men vad jag ville säga var väl i princip att man kan ha tur och att man inte ska kasta bort alternativet det första man gör i val av studentbostad.

Nu ska jag sova, kommer väl att hosta i två timmar innan jag somnar, som jag gjort de fyra senaste nätterna, så då är det väl dags att göra slag i saken innan det blir ännu senare..