à la Hedvig

Igår hade jag mitt första möte med döden.
Elller ja, det var ju egentligen inte mitt första. Jag har sett en avliden, mycket gammal släkting när jag var åtta år. Då var man trots allt för liten för att ta in det och tyckte ändå att det var ordentligt jobbigt, jag ville inte ens gå på begravningen. 
Utöver det har folk i min närhetet avlidit men utan att jag har sett så mycket av det, har mest fått veta när det har hänt och en gång har det också drabbat mig på smärtsamt nära håll.

Igår var det dags för "möta döden light" som andra lärosäten kallar det när de vill driva med Linköpings modell. Jag tycker inte att det är berättigat att driva med det dock eftersom det kan vara bland det mest genomtänkta jag har varit med om.
Tanken bakom det hela är att alltför många läkarstudenter har sett en avliden person för första gången på dissektionsrummet, alternativt att de har fått vara med någon handledare på akuten någon dag, tidigt under utbildningen och fått se alldeles för svåra saker som de inte kan hantera. 
Därför har Linköping valt att först ha en "pedagogisk visning" av en avliden, mycket gammal person som avlidit pga ålder och det som följer därmed, samt inte är märkt av sjukdom etc. Fridfullt helt enkelt. Efter ett antal genomgångar kring ämnet får man sedan alltså gå in i ett fint smyckat visningsrum med den kistlagda personen i mitten. 
Jag ska erkänna, jag var nervös som tusan. Döden är något man är så fruktansvärt obekväm med och man vet liksom aldrig hur man kommer att reagera. Mina egna erfarenheter är så fruktansvärt ojämna. På nära håll har jag bara "träffat döden" två gånger, men tack och lov bara sett den ena. Den gången var det bara fridfullt och bra. Det andra fallet var för ungt, onödigt och helt och hållet oförståeligt, en klasskamrat som plötsligt inte var med längre, fjorton år gammal och man undrar hur man hanterar sådant?

Det gick ändå bra till slut.
Det var fint, fridfullt och ja, värdigt om man nu ska kalla det sådant också. Det var mindre jobbigt än jag trodde, en del minnen dök upp men det gick liksom bra ändå. Ärligt talat kändes det mest som att ha en docka i rummet, samtidigt som man också bara stod och väntade på att den skulle börja andas. Det gick inte att acceptera riktigt att det bara är slut. Jag antar att det är något man kommer att behöva brottas med framöver, oavsett vilken specialitet man väljer. Att någonstans finns det ett slut när det inte finns mer man kan göra och det har inte med ens tillkortakommanden i yrket att göra, utan att det bara är naturens gång.
Enligt studentpastorn som vi hade med oss under hela processen har "stadsbor" över lag svårare att hantera döden. Det är liksom inte en lika naturlig del av livet som det är längre ut på landet. Jag tvivlar inte en sekund på att det stämmer och jag vet att jag själv passar in i det. 

Trots det så känns det rätt bra. Jag är glad att jag pluggar i Linköping och faktiskt får möta döden "light". Det blir ofta bättre med lite i taget och jag har nu tagit ett steg närmare dissektionerna som påbörjas nästa vecka. Det känns inte bra alls men kanske är jag åtminstone lite mer förberedd.