Precis som På Spåret, med livet som resväg.
Jag sitter på elvans spårvagn hemåt från en av mina närmaste vänner de senaste fyra åren. Ingenting är ens i närheten av vad det var då, samtidigt så känns det precis som det alltid gjort, så många gånger jag åkt just den här vägen på nästan samma sätt.
Käringberget påminner om tidiga, kalla helgmorgnar. Motvilja men ändå förväntan och en känsla av samhörighet.
Ett småsömnigt Göteborg, någonstans mittemellan förfesten och kvällens utgång. Vi passerar Majornas vagnhallar. Funderar över mina vänner som varit med om så mycket sedan då, liksom jag själv. Ändå är det mesta som det alltid varit, vissa saker förändras inte och vi vet precis var vi har varandra. Jag minns hur rädd jag var att förlora allt så fort jag försvann från den här staden, att det inte skulle finnas något eller någon kvar när jag väl kom tillbaka.
Allt finns här nu också. Minnena, men även framtiden. Vi har bara flyttat oss ett litet steg fram. Ett litet steg för vänskapen, om än ett stort steg för framtiden.
Färden fortsätter. Vi passerar kranarna som jag stundvis saknar något så fruktansvärt i en stad helt utan vatten. Järntorget rullar förbi och jag ser min tonårstid passera revy. Så mycket vi upplevt i den här stan, de här gatorna. Jag känner mig som femtio i mitt tankesätt, trots att jag vet att jag knappt kommit någonvart ännu. Det här är bara början.
Jag älskar den här staden så fruktansvärt mycket och har separationsångest, ännu är det inte ens tid att återvända till vardagen.
Hagakyrkan. Stanna. Släpp av mig. Spola mig tre år tillbaka.
Brunnsparken, vanligtvis sprudlande av liv, stress och tid som passerar. Nu helt stilla och öde.
Käringberget påminner om tidiga, kalla helgmorgnar. Motvilja men ändå förväntan och en känsla av samhörighet.
Ett småsömnigt Göteborg, någonstans mittemellan förfesten och kvällens utgång. Vi passerar Majornas vagnhallar. Funderar över mina vänner som varit med om så mycket sedan då, liksom jag själv. Ändå är det mesta som det alltid varit, vissa saker förändras inte och vi vet precis var vi har varandra. Jag minns hur rädd jag var att förlora allt så fort jag försvann från den här staden, att det inte skulle finnas något eller någon kvar när jag väl kom tillbaka.
Allt finns här nu också. Minnena, men även framtiden. Vi har bara flyttat oss ett litet steg fram. Ett litet steg för vänskapen, om än ett stort steg för framtiden.
Färden fortsätter. Vi passerar kranarna som jag stundvis saknar något så fruktansvärt i en stad helt utan vatten. Järntorget rullar förbi och jag ser min tonårstid passera revy. Så mycket vi upplevt i den här stan, de här gatorna. Jag känner mig som femtio i mitt tankesätt, trots att jag vet att jag knappt kommit någonvart ännu. Det här är bara början.
Jag älskar den här staden så fruktansvärt mycket och har separationsångest, ännu är det inte ens tid att återvända till vardagen.
Hagakyrkan. Stanna. Släpp av mig. Spola mig tre år tillbaka.
Brunnsparken, vanligtvis sprudlande av liv, stress och tid som passerar. Nu helt stilla och öde.
Drottningtorget. 17-bussen rullar förbi. Minnen av något som då var så kärt och det närmaste som fanns, nu så avlägset, avigt och frånvarande men som jag i ensamma stunder saknar något enormt.
Centralstationen, pendeln hem, en resa jag gjort till leda, som plötsligt känns som något stort.
Det är något visst med att komma hem.
Centralstationen, pendeln hem, en resa jag gjort till leda, som plötsligt känns som något stort.
Det är något visst med att komma hem.
Kommentarer
Postat av: Emma
:D kan bara le och bli lite varm om hjärtat när jag läser
Postat av: Hedvig
Åh vad roligt att du kom att läsa det! Det är ju liksom tillägnat dig litegrann sådär:)
Trackback
