à la Hedvig

Åh, jag sitter här i min ensamhet och småskakar lite. Har just varit och hämtat min reparerade cykel (trampade ju av växelvajern) och nu sitter jag och försöker förbereda mig mentalt inför dagens strimmasamtal då jag för första gången ska prata (och bli filmad) med en riktig patient (!). Det låter kanske inte så konstigt/jobbigt/obehagligt men det finns så mycket man borde tänka på, trots att man egentligen inte borde det heller. Det är så mycket som kan gå "fel" eller åtminstone som man kommer att behöva göra något åt och jag och min prestationsångest trivs inte riktigt med det upplägget. Förloppet är helt enkelt att man pratar med en patient innan den går in till läkaren, frågar vad pat. söker för, hur det påverkar dennes livssituation, tidigare sjukdomar osvosv. Vi ska alltså inte ställa någon diagnos utan helt enkelt bara lära oss prata med patienter, lyssna aktivt och tja, få ut så mycket som möjligt av samtalet. Detta ska under tiden filmas för att sedan analyseras av min basgrupp och våra handledare varav en är psykolog och den andra läkare.

Upplägget och hela grejen i sig är ju egentligen helt fantastiskt. Att man redan andra terminen får komma ut och träffa patienter och lära sig att handskas med människor vilket ju kommer vara vad vi gör varje dag när vi sedan börjar arbeta. Trots detta så har jag en spärr. Jag tycker för det första inte om att bli inspelad, varesig det är på en födelsedagsmiddag med familjen eller ett patientsamtal. Vad som gör det hela ännu värre är analysen. Det känns bara inte bekvämt och även om jag egentligen inte har några problem med att ta emot feedback så är det ändå själva genomförandet som sätter käppar i hjulet. Jag får prestationsångest som gör att jag inte vill misslyckas överhuvudtaget (vilket för det mesta bara gör mig mer stressad). Måste skärpa mig, bli av med mina hjärnspöken och inse att man är aldrig ett proffs första gången, inte andra eller tredje heller för den delen. Vi är här för att träna och vi har fem år på oss.

Till den mer positiva sidan hör att jag och T var på Ikea igår, varefter hela mitt rum luktar körsbär. Köpte jättemysiga block-doftljus som förhoppningsvis piggar upp i höstmörkret litegrann iallafall. Fast nu var det kanske ändå dags att göra något åt en liten förberedande checklista för vad jag borde ta upp på samtalet, även om jag inte ska läsa innantill.