à la Hedvig

Alla tre är saker som saknas hos en stor andel svenska barn och ungdomar idag. Orden kan tyckas låta gammalmodiga, mossiga och som något som i skolvärlden borde försvunnit tillsammans med barnagan avskaffades. Så är inte fallet, detta är ord som varje svensk medborgare borde ha med sig i ryggen i sitt dagliga handlande. Jag ska utveckla mig:

Efter att ha jobbat närmare ett halvår som lärarvikarie på framför allt en svensk högstadieskola men även med yngre åldrar gjorde jag följande iakttagelser:

Eleverna har flippat ur totalt, de har ingen som helst respekt för vare sig lärare, varandra eller saker de har omkring sig. Detta tar sig uttryck i att eleverna pratar med varandra när läraren går igenom saker eller säger något viktigt. Det knappas på mobiltelefoner under pågående genomgångar (om de inte rent utav ringer och eleverna ser det som sin fulla rätt att gå ut och ta ett samtal med kompisen i parallellklassen, mitt under pågående lektion), man trycker upp sina vänner mot skåpen i korridoren och förlöjligar eleven som försöker tysta oljudet eftersom den faktiskt vill lära sig något. Dessutom tar man skolmaterial man har blivit tilldelad, bryter pennor på mitten, river sönder papper man inte använt, kastar skolböcker i marken och klottrar på bord och bänkar.

Vidare så saknar eleverna fullständigt något som helst uns av disciplin. Vi är alla människor och kan självklart inte vara på topp och till fullo koncentrerade varje minut och i allt vi gör. Däremot så borde man någonstans besitta förmågan att veta att var sak har sin tid, är det mattelektion så finns det ett syfte med att du har en mattelektion så att du ska slippa stå som ett fån varje gång du ska betala något och inte vet hur mycket det blir. Är det lektion i svenska så finns det ett syfte med den också, vill du ha en åsikt så ska du kunna uttrycka den på ett vettigt sätt och du ska kunna läsa och ta till dig både det ena och det andra, inkluderat samhällsinformation som rör dig och ditt eget liv. Har du idrott så finns det en anledning till det också, du ska inte bli en soffpotatis och du ska inte ägna löpslingan åt att röka dagens tionde cigarett i gångtakt.

Slutligen så verkar det här med jävlaranamma vara något som ofantligt många människor inte verkar ha överhuvudtaget. Att kämpa, ta de svåra vägarna ibland även om de är lite tyngre men tar dig en bra bit längre. Att faktiskt engagera sig i något som är viktigt och inte ge upp så fort det blir lite jobbigt. Att börja med det där städjobbet, att förstå att du blir inte VD om du inte har gjort något för att komma dit. Du kommer aldrig att komma någonstans om du fortsätter att ligga i soffan istället för att masa dig ner till arbetsförmedlingen. Du behöver faktiskt sitta de där åtta timmarna i skolan varje dag om du ska lära dig något och om du faktiskt tar vara på dem istället för att bara sitta av dem så kanske det leder någon vart.

Konsekvensen av brister i dessa tre är bland annat dessa:
-Vi har stora mängder elever som egentligen vill massor, vill lära sig, vill komma någon vart och faktiskt tycker att det de läser är intressant men som tappar sugen eftersom de inte får någon som helst ro till att koncentrera sig och ta åt sig vad som sägs.

-Vi har lärare som går in i väggen varje vecka, att gå till ett jobb man från början brann för, att lära ut kunskap måste ju vara bland det finaste som finns men att aldrig någonsin få någon cred för det, hur mycket man än anstränger sig, försöker, varierar sin pedagogik eller försöker få respons från eleverna. Inte konstigt att man inte orkar mer. Jag har sett lärare som varit inspirerande, fantastiska och som verkligen gjort ett bra jobb, tom fått med de största problemskaparna i klasserna. Efter ett tag orkar inte ens dessa lärare med. Att aldrig få någon respekt, att bara bli spottad på som "jag hatar lärare, varför ska vi lära oss det här?" Ingen orkar detta dag ut och dag in.

-Vi har en skola som kostar en massa pengar men som ger sämre och sämre resultat. 

Samhället är i ständig förändring och det är också så det ska vara. Vi måste anpassa oss till nya medier, vad som händer ute i världen och nya strukturer i samhället. Acceptans är en sak men det börjar gå för långt. Det daltas med eleverna, de får göra vad de vill så länge de åtminstone dyker upp på lektionerna. De får inflytande över saker de inte klarar av att få inflytande över. En trettonåring vet inte alltid vad som är bäst för den själv. En fjortonåring har inte förmågan att bedöma att den inte alls behöver  räkna någon matte eller att det här med samhällskunskap är helt onödigt. 

Med bakgrund av detta vill jag bifoga följande artikel, den gör mig personligen fullständigt illamående men jag ger även er läsare chansen att skapa er en egen uppfattning. Oavsett vad så är det dags att det händer något med föräldrars inställning till sina barn och barns attityd mot det mesta. Det finns en skola av en anledning och det finns undervisning av en anledning. Skola och fritid är inte samma sak och ska inte bli det heller.