à la Hedvig

När vi för några veckor sedan hade djupa diskussioner med vår strimma-handledare om varför vi ville bli läkare hade mina gruppmedlemmar både den ena och den andra anledningen. Själv drog jag min gamla vanliga men inte desto mindre sanna historia om tankarna som funnits hos mig sedan jag var i 7-8-årsåldern. Jag har alltid varit fascinerad av vetenskap i allmänhet och människokroppen i synnerhet. När jag var liten önskade jag mig Hjärnkontoret-böcker i julklapp och följde även programmet halvt slaviskt på TV. Någonstans i andra klass kom jag fram till att jag ville bli läkare och vid den tidpunkten, mer specifikt: kirurg.

Hur detta kom till mig har jag egentligen ingen aning om, jag har ingen i släkten som är eller har varit läkare. Jag är uppvuxen bland idel humanister och samhällsvetare och jag har knappt någonsin vistats på sjukhus i min barndom, inte heller sprungit särskilt frekvent på vårdcentralen. Snarare rakt precis tvärtom, jag var sällan sjuk och hade på sin höjd något skrubbsår då och då. Kanske är det just därför, jag har inga traumatiska minnen och har egentligen ingen som helst aning om vad jag ger mig in på. 
I andra klass hade jag förvisso en dåvarande bästa kompis vars båda föräldrar var läkare, det var nog min närmaste input, i övrigt kan jag inte komma på någon som helst anledning till varför jag skulle komma på en sådan djupsinnig idé. Än mindre varför jag som åttaåring har en sådan makaber dröm om att skära i folk...

Åren har gått, sisådär elva, nästan tolv stycken för att vara exakt. Läkardrömmen har förföljt mig i det närmaste konstant, bortsett från en svacka i femte-sjätte klass då jag ville bli veterinär istället, (djur är ju mysigare att gulla med än människor?) samt någonstans i nian-gymnasiet då mitt politiska intresse väcktes, tändes och brann med ganska duktig låga, kanske skulle man bli något samhällsorienterat trots allt?
Trots detta så försvann aldrig drömmen, tanken, idén, vad ska jag kalla det? Min plan om att bli läkare i vilket fall. Så när jag under ett halvårs tid i töcknet efter gymnasiet gick runt med ångest över vad jag skulle göra med mitt liv och den tid jag hade framför mig, resa, jobba lite till, lägga ner allt och bara sätta sig hemma och vara tragisk? så träffade jag på min lärare från andra klass som efter en snabb recap över vad som hänt de senaste elva åren, slutligen frågar mig "jaha, så vill du fortfarande bli läkare eller?".
Det föll liksom på plats.
En elva år lång dröm, tanke, idé, kan inte bara vara inbillad. Jag tror att jag är ämnad för det här. På något vis. Annars hade jag väl aldrig kommit in på läkarlinjen, med de halvkassa betyg mina gymnasielärare begåvade mig med. Jag har väl alltid varit ambitiös, men det finns definitivt de som förtjänar den här platsen bättre än jag, regelmässigt sett. 

Varför jag skriver det här nu vet jag inte egentligen. Kanske är det för att höstmörkret kryper allt närmre, fysiologiboken lockar allt mindre och jag ser 5 år av riktigt tufft arbete framför mig. Jag ser folk åka iväg till klotets alla hörn, jag tog mig aldrig dit, det blev inte som planerat. Trots detta kanske det är dags att jag slutar gnälla. Hårt arbete, tre eller trettio kapitel i fysiologiboken spelar liksom ingen roll. Jag kanske funderade på att resa till andra sidan jorden, slippa alla krav ett tag till. Det blev inte så, men vad gör det? Jag har fått en chans som faktiskt inte alla får, oavsett vilken drömmen är. 
Jag är här och nu,
living the dream.