à la Hedvig

Lustigt hur fort allt känns som vanligt igen. Guyton åker fram och respiration och lungor ska bli min bästa vän den kommande veckan, såvida man räknar de man umgås med mest som ens bästa vänner...

De senaste veckorna har det varit så fruktansvärt mycket intryck i Linköping att jag längtar något otroligt efter att åka hem och få lite perspektiv och tänka på annat. Tyvärr blir det dessvärre inte förrän nästa helg.

För det mesta är det helt fantastiskt att bo här, verkligen. Men det känns som att HU-världen ibland blir så enormt liten. Ungefär som att bo många människor på liten yta under lång tid, det blir liksom lite för intimt och nära för att man ska orka med det hela tiden.

Jag funderade lite tidigare idag på det där med att flytta. Alltsom oftast får jag frågan om hur länge jag blir kvar i Ryd? Det är liksom närmast självklart att man ska längta härifrån och jobba stenhårt på att hitta något annat så fort man bara kan. Jag bryter visst mot normen. Visst tittar jag runt, drömmer lite om hur det vore att ha egen lya med egna möbler och egen diskdisciplin. Fast tänker jag lite till på det så kommer tanken upp om vem man kommer hem till? Jag har ju ingen att flytta ihop med och även om jag sanslöst gärna hade haft en katt så känns det liksom inte som något alternativ nu. Med andra ord, det skulle bara vara så fruktansvärt, ekande jättetomt. Ingen att diskutera dagens strapatser med, att sucka över högarna med böcker man har framför sig eller att kommentera idoljuryn med.

Eller vänjer man sig vid att ha bara sig själv hela tiden? Det kanske man gör? Jag hade nog blivit ganska trött på mig själv. Ganska snabbt.

Faktiskt.