FoF och livet fortsätter
Efter att ha smitit ifrån min handledarlösa basgrupp är jag äntligen på väg hemåt. Återigen dök ingen handledare upp, trots att det är minst lika obligatoriskt för dem som för oss att vara där, bortsett från att de får betalt, vi högskolepoäng. Så mycket för att stressa dit för att iallafall få närvaro och sedan kunna gå tidigare, alternativt att jag faktiskt hade kunnat åka hem redan igår. Galet frustrerande, jag tycker inte om människor som tar andras tid, särskilt inte min egen haha. Hursomhelst, det är dumt att älta, har hört att det är dåligt ur ett biopsykosocialt perspektiv..
FoF-veckorna är äntligen över. De är bland studenter känd som "de slappa veckorna" men ärligt talat så tycker jag att de har varit bland de tyngre på T3 faktiskt. Det har varit långa dagar, långa föreläsningar och seminarier, vissa relativt tänkvärda, andra totalt värdelösa. När vårt seminarium avslutades igår, en timme senare än det hade behövt göra så var det ungefär droppen, var helt körd i huvudet när jag kom hem. (Trots det blev jag meddragen på löprunda när jag kom hem) Det har talats mycket om sinne-kroppförhållandet, psykisk ohälsa och hur man ska granska vetenskapliga artiklar (vilket tyvärr är dundertråkigt). Genusseminariet förra veckan är ju ett kapitel för sig själv, särskilt när man får höra efteråt att deras upplägg inte alls stämde överens med tema-ansvarigas.. Jag förstår tanken med temat och jag vet att vi inte kommer att komma ifrån det, hur dåligt vi än tycker att det är. Å andra sidan känns det ändå som att de lyssnade en del på oss studenter under gårdagens utvärdering.
Nu blir det hem på lite påskfirande/ledighet/plugga ikapp farmakologin från januari samt EKG till på onsdag. Nästa vecka är det dags för njurpatologi. Är rätt nervös över den biten om jag ska vara ärlig, njuren är ju ett rent h*e bara ur fysiologisk synvinkel, helt omöjlig att fatta helt och hållet, därmed borde det ju vara fruktansvärt mycket som kan bli konstigt och fel också.. Det känns som att det kommer att bli lite tyngre T3-veckor framöver, även om vi fortfarande är väldigt lite schemalagda. Sedan är det i princip bara sex veckor kvar till tenta-p, hur nu det gick till. Känns helt sjukt verkligen. Pratade med min morfar om det häromdagen, för ett år sedan skickade jag efter min T1-tenta ett sms om att "nu är det förhoppningsvis bara fem år kvar", det tyckte han var ett fruktansvärt roligt, ironiskt sms. Snart kommer jag att kunna skicka nästa, snart är det förhoppningsvis bara fyra år kvar. Sanslöst.
FoF-veckorna är äntligen över. De är bland studenter känd som "de slappa veckorna" men ärligt talat så tycker jag att de har varit bland de tyngre på T3 faktiskt. Det har varit långa dagar, långa föreläsningar och seminarier, vissa relativt tänkvärda, andra totalt värdelösa. När vårt seminarium avslutades igår, en timme senare än det hade behövt göra så var det ungefär droppen, var helt körd i huvudet när jag kom hem. (Trots det blev jag meddragen på löprunda när jag kom hem) Det har talats mycket om sinne-kroppförhållandet, psykisk ohälsa och hur man ska granska vetenskapliga artiklar (vilket tyvärr är dundertråkigt). Genusseminariet förra veckan är ju ett kapitel för sig själv, särskilt när man får höra efteråt att deras upplägg inte alls stämde överens med tema-ansvarigas.. Jag förstår tanken med temat och jag vet att vi inte kommer att komma ifrån det, hur dåligt vi än tycker att det är. Å andra sidan känns det ändå som att de lyssnade en del på oss studenter under gårdagens utvärdering.
Nu blir det hem på lite påskfirande/ledighet/plugga ikapp farmakologin från januari samt EKG till på onsdag. Nästa vecka är det dags för njurpatologi. Är rätt nervös över den biten om jag ska vara ärlig, njuren är ju ett rent h*e bara ur fysiologisk synvinkel, helt omöjlig att fatta helt och hållet, därmed borde det ju vara fruktansvärt mycket som kan bli konstigt och fel också.. Det känns som att det kommer att bli lite tyngre T3-veckor framöver, även om vi fortfarande är väldigt lite schemalagda. Sedan är det i princip bara sex veckor kvar till tenta-p, hur nu det gick till. Känns helt sjukt verkligen. Pratade med min morfar om det häromdagen, för ett år sedan skickade jag efter min T1-tenta ett sms om att "nu är det förhoppningsvis bara fem år kvar", det tyckte han var ett fruktansvärt roligt, ironiskt sms. Snart kommer jag att kunna skicka nästa, snart är det förhoppningsvis bara fyra år kvar. Sanslöst.
Kommentarer
Trackback
