Konsert, fjortisar och en gamling
Onsdagens besök på Göteborgs kulturkalas resulterade i att gå på spelning på Götaplatsen med Den svenska björnstammen, med följden att mitt gratis-spotifykonto snart blockerar spelningar av deras låtar. För det första var det riktigt kul att gå på "konsert"/spelning på riktigt, minns inte riktigt när jag gjorde det senast som inte var en del av någon kravall där det bara är en massa fulla människor som ramlar på varandra och inte uppskattar musiken över huvudtaget. Den här gången var det kanske några fulla, men mest fjortisar och andra i samma ålder. Utöver detta jag samt några riktigt inbitna fans.
Jag kände mig jättegammal.
I vilket fall så kan jag inte kalla mig något direkt proffs på Björnstammen och deras låtar, lyssnat igenom dem lite någon gång sådär, jag har alltid svårt för att bara lämna artister/grupper vid deras en-två hitlåtar som är de enda folk har hört överhuvudtaget. Den här spelningen var inget undantag, när "Svalkar vinden", "dansmusik" och självklart "vart jag mig i världen vänder" spelades så var hela Götaplatsen i gungning. Däremellan var det desto lugnare. Bortsett från i min hörna där jag stod bredvid vad som måste varit ett av Göteborgs största björnstammen-fans. Personen ifråga stod en bra stund innan spelningen och pratade högljutt om hur mycket fjortisar det var där, hur bra han själv kunde låtarna (ja, han demonstrerade även genom ett stort antal solon på plats) samt hur korta alla i publiken var (bra för honom-lång). När det väl började sedan hoppade han sannolikt högst av alla, sjöng mest och till råga på allt blev han så till sig att han knäppte upp sin skjorta och jag fick tillbringa en stor del av konsertens andra halva med att stå tryckt mot hans håriga, svettiga ölmage. Att folk inte kan bete sig.
Det var riktigt kul att komma ut och dansa lite iallafall. Jag tyckte mig hänga med rätt bra och det var kul att se dem live. Har inte riktigt haft någon direkt uppfattning om bandet som sådant innan men nu såg man hur de faktiskt är/ser ut och de är ju på något sätt sådana anti-artister. Kanske delvis därför de känns så coola.
Imorgon blir det dags att packa ihop sig på riktigt här hemhemma. På söndag lämnar jag som sagt västkusten för den här gången. Ååh separationsångest.
Jag kände mig jättegammal.
I vilket fall så kan jag inte kalla mig något direkt proffs på Björnstammen och deras låtar, lyssnat igenom dem lite någon gång sådär, jag har alltid svårt för att bara lämna artister/grupper vid deras en-två hitlåtar som är de enda folk har hört överhuvudtaget. Den här spelningen var inget undantag, när "Svalkar vinden", "dansmusik" och självklart "vart jag mig i världen vänder" spelades så var hela Götaplatsen i gungning. Däremellan var det desto lugnare. Bortsett från i min hörna där jag stod bredvid vad som måste varit ett av Göteborgs största björnstammen-fans. Personen ifråga stod en bra stund innan spelningen och pratade högljutt om hur mycket fjortisar det var där, hur bra han själv kunde låtarna (ja, han demonstrerade även genom ett stort antal solon på plats) samt hur korta alla i publiken var (bra för honom-lång). När det väl började sedan hoppade han sannolikt högst av alla, sjöng mest och till råga på allt blev han så till sig att han knäppte upp sin skjorta och jag fick tillbringa en stor del av konsertens andra halva med att stå tryckt mot hans håriga, svettiga ölmage. Att folk inte kan bete sig.
Det var riktigt kul att komma ut och dansa lite iallafall. Jag tyckte mig hänga med rätt bra och det var kul att se dem live. Har inte riktigt haft någon direkt uppfattning om bandet som sådant innan men nu såg man hur de faktiskt är/ser ut och de är ju på något sätt sådana anti-artister. Kanske delvis därför de känns så coola.
Imorgon blir det dags att packa ihop sig på riktigt här hemhemma. På söndag lämnar jag som sagt västkusten för den här gången. Ååh separationsångest.
Kommentarer
Trackback
