à la Hedvig

Efter dagens nio-till-femplugg (nåja, egentligen nio till sex men blev väl snarare nio till fem med tanke på diverse köpa-kaffe-på-andra-sidan-sjukhuset-, gå på toa 25 gånger för att det enda roliga man har är att dricka vatten- samt diverse andra minipauser), följt av två timmars tentagrupp, promenad ner till centrum eftersom jag vägrar cykla i halkan och nästa buss gick om 20 min, handlat för mycket (hamstrat för att slippa genomföra den fruktansvärda handlingen igen på några dagar), promenerat hem från affären med tunga kassar och dagens tidigare packning, eftersom bussproblemet åter var detsamma, för att slutligen komma hem till en tom, ensam lägenhet och laga mat till mig själv, så känner jag att livet verkligen är rent förjävligt just nu. Inte ens att tentagruppen gick bra kan jag säga. 

Gamla tentafrågor vi gick igenom handlade mer om normalfysiologi än om patofysiologi, där patofysiologin är det enda man hinner plugga in under dagarna. Normalfysiologin ska självklart kommas ihåg också, men det här var något rent helvetiskt. När  jag gick därifrån var jag bara trött, hungrig och i det närmaste ännu mer förvirrad. Det känns som att jag lika gärna kan börja plugga till omtentan med en gång. T4 är en fruktansvärd termin såhär när man ska börja repetera det. Allt är spretigt, vi har så gott som en dag på varje organsystem i kroppen/sjukdomsmekanism man kan ha, minus hjärna, hjärta, njurar och lungor. Annars har vi det mesta. Inte nog med att T4 innehåller slaskdiagnosen IBS, det innehåller uppenbarligen alla slaskdiagnoser man inte la in på superlugna T3 och inte har plats för på T5. 

Med elva dagar kvar till tenta är jag redan redo att ge upp. Jag orkar verkligen inte, undrar av och till varför jag ger mig in på bland de jobbigaste utbildningar man kan genomföra. Jag önskar att jag levde för 50 år sedan och blev läkare då istället. På den tiden levde folk knappt tillräckligt länge för att få prostatacancer, de dog av sin leversvikt innan någon ens hunnit fundera över vad som var problemet med dem och magsåren kunde på sin höjd opereras bort om man hade tur. 

 

Jag är trött. Efter en lång termin, för få dagars ledighet och ingen att riktigt dela min uppgivenhet med. Jag har inte ens något att se fram emot att komma hem till, mer än min tomma lägenhet. 

Som om inte allt räckte så kan jag dessutom tillägga den lilla petitessen att en av mina nymålade (nyårspreparerade) naglar blev av med en bit under matkassebärandet. 

Jag är trött på det här nu. Vill inte mer. Lika lite som eventuella läsare antagligen vill läsa mer av mitt gnäll. Så jag ska sluta, gå och lägga mig och se fram emot en morgondag som kommer att se exakt likadan ut som idag.

Eller ja,

jag slipper ju åtminstone handla imorgon.