à la Hedvig

Igår var det äntligen dags igen. 
Det var tjejmiddag hos L för första gången på två månader, behöver jag säga så mycket mer? Senast var när vi hade julbord hemma hos S, så nu var tjejsnackbehovet uppdämt som en vårflod ungefär. Det blev ett antal timmar med jättegod mat, (kärlekspasta, kyckling, foccaccia och L's brownies som är totalt livsfarliga), ett personligt möte med en skådis (haha) samt diskussioner om plugg, relationer, bröllop och modeller. Jag och C tillhör den där skaran som redan har våra bröllop planerade till stor del, buketter, klänningar och lokaler är redan semi-färdigt, de andra tjejerna var lite sådär lagom klara på det ämnet. Kvällen var iallafall enormt lyckad med andra ord, även om S tyvärr var sjuk. Det märks liksom ändå alltid av när någon fattas. 

Igår tog jag också steget och köpte den lättare patologiboken. Vår handledare har hetsat oss något vansinnigt, sagt att "visst kan man ju läsa de lättare böckerna men man blir ju ingen nobelpristagare direkt, hö hö hö".. Med de orden säger han undermedvetet att visst kommer ni att klara tentorna men det lär inte bli några bra läkare av er. Vi har varit rätt frustrerade över det där. Dygnet har 24 timmar och någonstans måste man ha ett liv också. Är det inte bättre att läsa en bok man faktiskt hinner ta sig igenom allting och dessutom förstår vad som står, istället för att läsa ett uppslagsverk med en massa detaljer som man ändå aldrig minns och som ingen tentator någonsin frågar på heller eftersom det mesta faktiskt dessutom är i upptäckts-stadiet? 
Jag blir trött på sådant, människor som tycker sig förmer bara för att de klarade av att läsa de tjocka grejerna. Vår handledare må förvisso vara relativt ung i förhållande till de flesta andra men faktum kvarstår att ju mer man upptäcker desto mer blir det för oss att läsa. Fast det har jag nog å andra sidan gnällt om tidigare, så jag sparar den diskussionen nu. Hursomhelst är Robbins basic pathology min nu och jag hoppas att vi får många trevliga stunder tillsammans. 
Det märks att (klassen)/ mina kursare är sjukt taggade på att äntligen få läsa sjukdom. När folk äntligen får fråga "men hur behandlar man det där då?" eller "Men vad ger det här problemet egentligen för symtom/sjukdomsbild?" utan att därefter avfärdas med "Det där är för mycket patologi, det kommer på senare terminer". 
Vi ska nu börja läsa cancer och ja, jag antar att det ska bli spännande, om än rätt mastigt tror jag. Min utbildning börjar dock, trots viss frustration då och då, att kännas så sjukt häftig. Jag gör faktiskt det här, om några terminer är det jag som springer runt i vit rock på HU under klinplacering (nåja, kanske inte nödvändigtvis i Linköping), och någon gång kommer jag nog faktiskt att ha den där legitimationen i min hand, eller på papper, hur det nu funkar. Jag vet att det är det här jag vill, kan liksom inte ens komma på vad jag skulle gjort annars? Jag kan nog skatta mig lycklig som varit såpass säker redan från början och haft tur att ta mig dit. 

Ikväll blir det semlebak och T ska laga middag. Det blir så mycket lättare när man är två, man kan turas om beroende på vem som har tid och ork, eller bara göra det tillsamans. Man borde kanske försöka hinna med ett pass på gymmet också, annars kan man ju inte riktigt äta semlor hursomhelst. Igår var jag faktiskt där för första gången på säkert tre veckor, har faktiskt både omtenta och sjukdom att skylla på den här gången...