à la Hedvig

Om de inte frågar någonting på tentan om alla virus och bakterier jag har försökt banka in(?) i skallen de senaste dagarna så går jag i taket. Jag börjar bli trött på att läsa allt och ingenting utan att egentligen lyckas få något större sammanhang på saker och ting. Orden börjar liksom bara flyta ihop i huvudet och det är inte mycket jag greppar. Om jag lyckas klara den här tentan på första försöket så kommer jag att skatta mig lycklig.
Fas 6 är definitivt här och jag börjar nå gränsen för vad jag orkar med. När jag dessutom inser att jag glömt att anmäla mig till tentan vilket innebär att jag tappar 30 minuter skrivtid så rasade liksom min värld samman litegrann. Inte för att 30 minuter av fem timmar är särskilt mycket och kanske egentligen inget att fundera över. Men det faktum att jag inte får börja skriva samtidigt som alla andra, känna pressen över att det trots allt finns en (om än minimal) risk att jag inte får skriva. Det är verkligen inte vad jag behöver just nu. 
Jag vill att det ska vara tisdag nu så att jag får det överstökat, samtidigt som det är en dag jag fruktar mer än något annat. Jag vill inte mer nu, pallar inte. Orkar inte ens bry mig längre om att jag är gnällig och att det egentligen inte alls är särskilt synd om mig.
Ni får ta det just nu. Eller jag.