Fem år.
Jag minns när jag började gymnasiet. Hur enormt stor man kände sig men samtidigt så fruktansvärt liten. I höst är det fem år sedan, fem, det är ju helt sjukt egentligen.
Man var färdig med grundskolan, lämnade den där j*a högstadieskolan bakom sig. Småstadstjejen skulle börja pendla, börja på gymnasium inne i Göteborg. Stort. Vuxet. Coolt.
Jag minns första dagen, uppropet, jag minns vem jag satt bredvid de första dagarna. Vi var placerade efter klasslisteordning och vi var efter varandra. Vi skulle fråga varandra frågor från ett papper. Inkluderat frågor som "var bor du", "vad har du gjort i sommar", "vad tycker du om att göra på fritiden?"
Det var ett trevande samtal, en person jag tyckte verkade, ärligt talat, rätt tråkig då. Inte visste jag att vi skulle dela så mycket senare.
Man var färdig med grundskolan, lämnade den där j*a högstadieskolan bakom sig. Småstadstjejen skulle börja pendla, börja på gymnasium inne i Göteborg. Stort. Vuxet. Coolt.
Jag minns första dagen, uppropet, jag minns vem jag satt bredvid de första dagarna. Vi var placerade efter klasslisteordning och vi var efter varandra. Vi skulle fråga varandra frågor från ett papper. Inkluderat frågor som "var bor du", "vad har du gjort i sommar", "vad tycker du om att göra på fritiden?"
Det var ett trevande samtal, en person jag tyckte verkade, ärligt talat, rätt tråkig då. Inte visste jag att vi skulle dela så mycket senare.
Relativt snabbt de där dagarna blev jag vän med E som hade en storasyster som just tagit studenten och nu skulle börja på Chalmers. Alla historier vi under terminerna blev matade med därifrån, plötsligt kände man sig liten igen.
Universitetet?
Flera mil bort.
Fast egentligen bara tre år, potentiellt sett.
Det var historier om hur de som började där gick upp i vikt för att de drack så mycket öl, det var festerier, fadderier, faddrar, nollning och föreläsningar. TENTOR. Plötsligt är jag där själv, det är vardag och inget man reflekterar över längre. Tack och lov insikten när jag kom hem att den här terminens klart mindre festande faktiskt visade sig på vågen.
Vi har varit på insparksfester, plankat in efter studentfester (!?) och spelat revy. Luciatåg, folkdans och någon skippad engelska C-lektion. "EP"-kaffe, Albans när man inte hade råd. Café bisqit, Vasa, Hagabullar och humlanmys. Körlektioner, sist att bli arton, nivå, parken och the Queen.
Hur gick det så fort? Hur kan vi vara så snabba på att acklimatisera oss?
Vi har gått skilda vägar efter tre år av så jäkla mycket gemenskap, ändå lyckas vi lite då och då få ihop det igen. Ses som förr, fredagsfika när de flesta är i stan, någon mer, någon mindre ibland. Oftast en mindre. Fan vad det gör ont att tänka på när man gör det för mycket.
Ikväll är det dags igen. De kallar oss töntar, järngänget eller bara mysigaste kompisgänget. Vi som kanske inte var på alla studentskivorna men lik förbannat hade varandra. Spontanmiddagar en fredag och endagsturer till skidbackarna. Vi är tillbaka i stan där allt började, allt hände och ja, allt kanske slutar här en dag också, vem vet?
Vi är äldre nu men måste lära oss att leva i nuet. Låta bli att fundera på morgondagen, den är här snart ändå.
Efter all denna hemkomstfilosofi är det dags att sätta sig ute på altanen, plugga atheroscleros och bara njuta av livet och ladda inför ikväll. Can't wait.
Kommentarer
Trackback
