Ohämmat
Ibland mår jag lite dåligt över att leva i det välupplysta samhälle vi gör, där nya saker kan spridas på nolltid via sociala medier etc. Jag har inte riktigt hängt med i den här Kony-historien, någonting om barnsoldater i Uganda som någon person försöker rädda från deras öde. Över en dag spreds det igår på facebook via så många posts att jag inte visste vad jag skulle tro. Jag har hittills inte tagit mig tid att titta på den 29 minuter långa filmen men trots det var det nära på att jag själv vidarepostade filmen.
Idag kommer nya uppgifter, om att organisationen bakom filmen, invisible children, i själva verket har kopplingar till Ugandas militär själva.
Utan att veta något djupare om det hela någonstans tänker jag inte uttala mig djupare i själva frågan men jag blir mest fundersam hur lätt det är att sprida saker, må det vara propaganda eller bara reklam, och hur lätt det är att få folk att tro på det mesta.
I de massor av information vi passerar varje dag varnas vi lite då och då om att vara källkritiska, så hur många gånger är vi det egentligen i praktiken? Ena dagen läser man något i en tidning, diskuterar det med en vän och några dagar senare får man tillbaka det till sig från en annan vän i samma krets, den här gången presenterat som verkliga fakta.
Jag försöker inte säga att jag är emot öppenhet och det nödvändiga i en demokrati med insyn i vad som händer både i landet man lever i och i världen i övrigt. Trots det kan jag ibland undra vart världen är på väg, med risk för att låta gammal och tråkig. När kommer vi att drunkna i detta informationsflöde? När kommer vi att börja fundera över vad vi verkligen ska tro på och vad vi kanske bör lämna därhän? Hur kommer samhället egentligen att se ut om några år när begrepp som hemligt, integritet och privat tycks suddas ut mer och mer för varje dag?
Idag kommer nya uppgifter, om att organisationen bakom filmen, invisible children, i själva verket har kopplingar till Ugandas militär själva.
Utan att veta något djupare om det hela någonstans tänker jag inte uttala mig djupare i själva frågan men jag blir mest fundersam hur lätt det är att sprida saker, må det vara propaganda eller bara reklam, och hur lätt det är att få folk att tro på det mesta.
I de massor av information vi passerar varje dag varnas vi lite då och då om att vara källkritiska, så hur många gånger är vi det egentligen i praktiken? Ena dagen läser man något i en tidning, diskuterar det med en vän och några dagar senare får man tillbaka det till sig från en annan vän i samma krets, den här gången presenterat som verkliga fakta.
Jag försöker inte säga att jag är emot öppenhet och det nödvändiga i en demokrati med insyn i vad som händer både i landet man lever i och i världen i övrigt. Trots det kan jag ibland undra vart världen är på väg, med risk för att låta gammal och tråkig. När kommer vi att drunkna i detta informationsflöde? När kommer vi att börja fundera över vad vi verkligen ska tro på och vad vi kanske bör lämna därhän? Hur kommer samhället egentligen att se ut om några år när begrepp som hemligt, integritet och privat tycks suddas ut mer och mer för varje dag?
Jag är inte bättre själv, min iPhone håller mig uppdaterad dygnet runt om jag så vill och den vecka jag var utan den kändes någorlunda tung. Trots det skulle jag någon gång vilja sätta mig i en stuga ute i skogen någon vecka, mest för att känna hur det känns. Och hur påverkad jag faktiskt är av den värld vi lever i, går det för oss nuförtiden att hitta lugn när vi plötsligt inte har all information runtomkring oss, greppbar på centimeters avstånd?
Jag vet inte, kanske lär jag aldrig få veta. Det är bara en tanke, fundering eller spekulation. Jag vet bara att jag både är förväntansfull samtidigt som jag faktiskt bävar för vad det är för värld mina barn kommer att växa upp i.
Inte för att det finns något jag kan göra åt det men ändå.
Kommentarer
Trackback
