Egna fällor
Den här veckan går lika försvinnande snabbt som alla de tidigare har gjort den här terminen. Plötsligt var det redan torsdag igen, det enda jag har schemalagt är basgrupp och ikväll är det tjejmiddag hos N. Till idag har vi läst om astma då vi nu gått över på lungsjukdomar och för ovanlighetens skull så har jag faktiskt känt mig ganska motiverad till att läsa. Det har varit rätt intressant av någon anledning, inte alltför krångligt och tja, jag är faktiskt rätt duktigt förberedd till basgruppen för en gångs skull vilket känns himla bra.
Imorgon är det dags för tackfest, min sista någonsin och därmed även den största anledningen till att jag faktiskt går på den. Tackfest när man är gammelfadder och har träffat nollan cirkus en-två gånger, dvs på gammelfadderkvällen, är egentligen inte det mest peppande man kan gå på. Å andra sidan ska det bli kul att gå dit, mysa lite med T2 och samla ihop det gamla blå gänget igen. Temat är "absolut svenskt" och även om vårt tema kommer att likna några andras en del så får det vara bra så, vi återvinner åtminstone inte våra IKEA-kassar från förra året.
På fäktningen igår blev jag återigen (som så många gånger tidigare) smärtsamt medveten om hur duktiga mina prestationskrav på mig själv är på att sätta käppar i hjulen för mig. Jag har nu efter min sex veckor långa introkurs flyttats över till en grupp som är hälften motionärer, dvs tidigare gamla, duktiga fäktare som nu mest vill hålla igång, samt hälften de som gicki nybörjargruppen omgången innan mig. Med andra ord: Jag är sämst i gruppen. Vilket självklart är både förklarligt, försvarbart och egentligen inga konstigheter med det. Vilket ingen annan egentligen tycker heller. Förutom jag själv. Jag blir så irriterad när jag inte lyckas göra saker bra att jag istället låser mig själv och gör det ännu sämre och omöjligt kan slappna av och fokusera på uppgiften. Teknikträningen var verkligen värst, vi var uppdelade hälften-hälften eftersom alla inte får plats på pisterna samtidigt. Jag var i grupp nr 2, vilket innebar att grupp nr1 redan var klara och stod och "väntade" på oss/sin tur igen medan vi genomförde övningarna. Plötsligt gick det dåligt, jag halkade efter och var sist kvar ute på pisterna, varpå tränaren dock säger att jag måste slutföra övningen. Jobbigaste ever, om än fruktansvärt nyttigt. Det är bra att inte ha någon som bara daltar med en, vet inte hur många gånger i går jag fick höra "why are you so tense?". Jag hade inget svar, skämdes mest, kände mig dum. Trots det så var det en riktigt kul träning, längesedan jag var så trött när jag gick hem efter ett träningspass (och svettig, vilket dock till stor del beror på utrustningen). Det var riktigt kul att få fäktas i slutet mot de lite mer erfarna (om än bara sådär tre månader mer erfarna). Jag ska försöka att ta dem som förebilder istället som konkurrenter, jag ser ju att det går att bli "såpass bra" på 4,5 månad och jag har bara kört 1,5. Förhoppningsvis lossnar det snart.
Nu ska jag sluta gnälla och istället blicka framåt. Om en vecka tycks min tillvaro se ut såhär, jag kan inte direkt påstå att det är något att klaga över.
Imorgon är det dags för tackfest, min sista någonsin och därmed även den största anledningen till att jag faktiskt går på den. Tackfest när man är gammelfadder och har träffat nollan cirkus en-två gånger, dvs på gammelfadderkvällen, är egentligen inte det mest peppande man kan gå på. Å andra sidan ska det bli kul att gå dit, mysa lite med T2 och samla ihop det gamla blå gänget igen. Temat är "absolut svenskt" och även om vårt tema kommer att likna några andras en del så får det vara bra så, vi återvinner åtminstone inte våra IKEA-kassar från förra året.
På fäktningen igår blev jag återigen (som så många gånger tidigare) smärtsamt medveten om hur duktiga mina prestationskrav på mig själv är på att sätta käppar i hjulen för mig. Jag har nu efter min sex veckor långa introkurs flyttats över till en grupp som är hälften motionärer, dvs tidigare gamla, duktiga fäktare som nu mest vill hålla igång, samt hälften de som gicki nybörjargruppen omgången innan mig. Med andra ord: Jag är sämst i gruppen. Vilket självklart är både förklarligt, försvarbart och egentligen inga konstigheter med det. Vilket ingen annan egentligen tycker heller. Förutom jag själv. Jag blir så irriterad när jag inte lyckas göra saker bra att jag istället låser mig själv och gör det ännu sämre och omöjligt kan slappna av och fokusera på uppgiften. Teknikträningen var verkligen värst, vi var uppdelade hälften-hälften eftersom alla inte får plats på pisterna samtidigt. Jag var i grupp nr 2, vilket innebar att grupp nr1 redan var klara och stod och "väntade" på oss/sin tur igen medan vi genomförde övningarna. Plötsligt gick det dåligt, jag halkade efter och var sist kvar ute på pisterna, varpå tränaren dock säger att jag måste slutföra övningen. Jobbigaste ever, om än fruktansvärt nyttigt. Det är bra att inte ha någon som bara daltar med en, vet inte hur många gånger i går jag fick höra "why are you so tense?". Jag hade inget svar, skämdes mest, kände mig dum. Trots det så var det en riktigt kul träning, längesedan jag var så trött när jag gick hem efter ett träningspass (och svettig, vilket dock till stor del beror på utrustningen). Det var riktigt kul att få fäktas i slutet mot de lite mer erfarna (om än bara sådär tre månader mer erfarna). Jag ska försöka att ta dem som förebilder istället som konkurrenter, jag ser ju att det går att bli "såpass bra" på 4,5 månad och jag har bara kört 1,5. Förhoppningsvis lossnar det snart.
Nu ska jag sluta gnälla och istället blicka framåt. Om en vecka tycks min tillvaro se ut såhär, jag kan inte direkt påstå att det är något att klaga över.
Kommentarer
Trackback
