à la Hedvig

Livet börjar komma ikapp mig och stressmässigt känns det som världens värsta bakfylla. 
Av någon anledning tycks det som att alla saker jag är engagerad i och (bra och dåliga) på något vis blivit insnärjd i, är placerade någonstans under november månad. Detta tar sig uttryck i att jag numera ibland har saker som poppar upp i mitt huvud, saker jag vet att jag borde göra/skulle gjort för längesedan. Försöker skriva upp allt jag kommer på på en lista så att jag inte glömmer av det en gång till. Det är lättare sagt än gjort kan jag säga. En hel del har hänt sedan mitt korta inlägg om obduktionen förra veckan. Obduktionen gick bra, organurtagningen var en aning äcklig men även det gick bra. Nu har jag dock fortfarande kvar obduktionsrapporten att skriva (om än inte så lång) eftersom vi hade anteckningarna tillsammans och jag sedan inte fick dem förrän i fredags och under helgen har jag haft fullt upp med att plugga annat. Därför sitter jag nu bla med obduktionsrapporten, som jag tror ska in imorgon om jag ska vara helt ärlig. Det borde dock inte ta alltför lång tid, så jag får ta tag i det strax antar jag. 

 

Mer än att ha haft obduktion så var min syster här från mitten av förra veckan. Det blev några riktigt mysiga dagar med (av någon anledning) mycket matlagning, en hel del mys, samt en liten del sightseeing. Resten av helgen bestod av mys med T, halloweenfest samt en hel del panikpluggande igår. 

Idag hade jag helt glömt bort att vi hade planerat in att handla inför ÄoPoP som MF/studiesociala utskottet ska anordna på onsdag. Därför hade jag glad i hågen i morse tagit med mig träningskläder, för att sedan inse mitt misstag så fort jag var framme på skolan efter en cykeltur i ösregn. Skolan ja, (säger man skolan om universitetet?). Vi har nu börjat med VoPF eller liknande, det som tidigare hette FOF. Epidemiologi och hur man lägger upp en forskningsstudie är på schemat nu och jag håller på att bli vansinnig över den otydlighet det hela (som vanligt) innebär. Efter ett par föreläsningar om temat och om epidemiologi var det dags för basgrupp, från vilken vår handledare kärlkirurgen fick springa för att operera om en patient. Då vet man att man är inne i den här världen på riktigt. Dagens sista föreläsning (en mördande sådan medan 15-17 efter basgrupp) blev av någon okänd anledning inställd, eller ja, föreläsaren dök helt enkelt inte upp. 

 

Efter en hel del meckande med att få tag på bilen var det så dags att åka till Tornby och handla med mig som chaufför. Vi överlevde allihop och förhoppningsvis är det mesta fixat inför onsdag. Kan dock säga en sak, och det är att det är sista gången jag kommer att lägga en halv dag på att laga ärtsoppa åt 60 personer utan att egentligen få sådär värst jättemycket ut av det själv. I T5 ska jag inte vara inblandad i så gott som någonting har jag börjat bestämma mig för. Jag tror att jag har försökt beblanda mig i saker för att kompensera att det aldrig kommer att bli något festeriår för mig. Nästa termin ska jag ta det lugnt. Ta hand om mig själv och framför allt slippa må dåligt över studierna (vilket jag väl lär göra ändå med tanke på att det är T5 vi pratar om. )

 

Imorgon har jag strimmaexamination. Sista patientsamtalet på preklinsidan. Sedan ska jag vara redo att ta mig ut i klinvärlden. Eller något. Precis som vanligt kommer det att spelas in. Spelas upp. Diskuteras. Men den här gången också bedömas. Jag har inte orkat hetsa upp mig över det. I princip ingen någonsin blir kuggad och så dålig tror jag mig inte vara på social kontakt. I vilket fall ska det bli skönt att få det överstökat, även om det innebär att jag ska åka till skänninge klockan halv åtta imorgon bitti. Sedan kan jag bocka av ytterligare en sak i min läkarstudentkarriär. Förhoppningsvis.

När nästa vecka är slut ska jag börja andas igen. Då är i princip alla grejer jag är inblandad i utanför skolan överstökade. NÄstan iallafall. Eller åtminstone de saker jag själv måste göra någonting för. Det ska bli skönt.

Idag firar vi nio månader, T och jag. Eller ja, firar och firar. Vilka höjdpunkter "Ska"/"Bör" man fira? Egentligen varje dag antar jag. Varje dag ska man vara lycklig över att man har varandra. Trots det känns nio månader som något mer att fira än åtta. Är det kvartalen som känns viktiga? Halvåren? Åren? Oavsett vad blev jag varm inombords när han i lördags på frågan hur länge vi varit tillsammans utan tvekan sa "nio månader på måndag". Jag må vara töntig. Men för mig är det ändå lite viktigt med datum och sådant, även om det ju inte är det i praktiken ändå, men i vilket fall. 
Jag firar för mig själv just nu. Med fiskbullar, ärtor och potatis. Det är jag värd. Det blev ingen träning idag. Energin tog slut. Det får bli imorgon istället. Som urladdning efter examinationen. Eller kanske bara för att jag "borde".