à la Hedvig

Sitter och försöker plugga på veckans basgruppsfall men det går något rent fruktansvärt långsamt. Vi är fortfarande på gyn-temat (då tänker ni, varför klagar hon då? Hon gillar ju det här?) Ja, det gör jag. Men jag gillar inte cancer. Cancer är rent ut sagt skittråkigt. Och då menar jag inte tråkigt som i att det är sorgligt för de patienter som får diagnosen (vilket det ju förstås är) utan snarare för att det är så sjukt tråkigt som ämne. En cell får någon form av mutation, antingen medfödd sådan eller något som stimulerats av omvärldsfaktorer. Cellen börjar föröka sig kopiöst och obegränsat och bildar till slut en svulst av av tumörens typ vald storlek. Tumören stannar antingen där den börjat eller är lite fräck och stark och lyckas skicka iväg lite metastaskompisar med blodet eller lymfan och helt plötsligt har den metastasbebisar någon helt annan stans. Grejen är att det är ungefär det som är grejen med cancer. Punkt. Patienten blir såklart sjuk, går ner i vikt, mår allmänt dåligt, ont i magen i det här fallet etc, men sedan är det inte så mycket mer. Mer än att de där tumörerna ibland är djävulskt svåra att få kål på. I övrigt är det mest en massa histologi, tjugofem olika cancertyper som liknar varandra i sjukdomsförloppet men som ser olika ut när man skär i dem och tittar på dem i mikroskop. Vilket vi typ förväntas lära oss... 
Jag kommer aldrig i världen att bli onkolog, på riktigt. Blir jag gynekolog lär man väl stöta på de här grejerna, men då är det ju mest att känna igen hur de ser ut/känns/vilka tecken de ger hos patienten. Resten låter man onkologerna göra. 

Ovarietumörer är det den  här gånger. Cancer på äggstockarna-ovarierna, alltså. Förra fallet var cancer i livmoderkroppen. Ni fattar ju. Cancer. Cancer. Cancer. Spyr på det snart. Men ja, det är ju alltid bra att läsa på så att man kan hitta de där som faktiskt drabbas, som med allt annat. Idag hade vi dessutom dubbelföreläsning om cytostatika (cellgifter, även om vi inte får kalla det det). Även där var allt på detaljnivå. Den kemiska sammansättningen på cytostatika man hittade på efter andra världskriget. Fast det var ju sådant vi egentligen bara behövde fördjupa oss i om vi blir onkologer. VARFÖR sätter de då in en så djuplodande föreläsning för? Föreläsaren var jättemysig, trevlig att lyssna på liksom, inget direkt speciellt i övrigt, engagerad och intresserad av sitt ämne. Men efter första timmen när det bara blev fler och fler kemiska mekanismer blev man mest trött, satt och lyssnade med ett eller ett halvt öra resten av föreläsningen.

Även denna termin dras vi med Etik-strimma-momentet. Idag handlade det om ansvar. Vi har fått fyra olika artiklar som handlar om hur människor bör/tar ansvar på olika sätt. Jag fastnade skarpt för den om vilket ansvar vi har över hur våra egna liv går. Att man inte kan skylla dåliga studieresultat, att en unge mobbar, att man är tjock etc på något/någon annan varje gång. Att alltid skylla ifrån sig, lägga skulden på saker som ligger utanför en själv på ett eller annat sätt. Hur barn uppfostras till att inte ha några begränsningar och inte fattar varför de misslyckas sedan när de inte pluggat på läxorna. Artikeln fick mig verkligen att gå igång, äntligen någon som vågar säga det som i princip ingen annars gör. Att barn nuförtiden är dåligt uppfostrade över lag. Prestation noll, krav hundra. Går något åt skogen kan man alltid sätta sig i en offerroll, så tycker folk synd om en istället. Tyvärr går det inte att hitta artikeln på internet. Intressant var den i vilket fall. Trots det och att de flesta tycktes ha fastnat för den så slutade det ändå med att vi diskuterade ansvar ur synvinkeln "vem har ansvar för att hjälpa människor", såsom någon som faller ihop på gatan, eller för att hjälpa svältande barn i Afrika. Förvisso en viktig diskussion det också, men inte på långa vägar så intressant som jag tror det kunnat bli med den andra vinklingen. 

 

Jag ska återgå till Rigmor med ovarialcancer nu. Samtidigt snurrar dagens säkert sjunde maskiner nere i tvättstugan. Imorgon åker jag hem. Fantastisk känsla. Börjar känna av Linköpingstristessen en aning, trots att det händer saker så gott som hela tiden. Ska hinna baka också så att jag kan muta basgruppen eftersom jag går en halvtimme tidigare. Sedan blir det ut att gå, långpromenad är planen. Jag börjar bli tjock. Usch för hösten. Eller just det ja,

det var det där med att inte skylla ifrån sig.