à la Hedvig

Igår på strimman hände en sak som jag själv blev rätt förvånad över. Jag som har överlevt dissektioner, obduktioner och det ena med det tredje var på väg att svimma under ett "mini-ingrepp" på vårdcentralen. Jag var supertaggad över att äntligen få vara med och titta på något spännande för en gångs skull på strimman. Det var sterilt arbetssätt, operationsduk runtomkring osv. När läkaren la bedövningen tyckte jag lite synd om patienten, det såg liksom inte så skönt ut. När sedan själva ingreppet tog vid så var det först rätt lugnt, sedan började jag må illa, mitt synfält krympte och blev mest svart, jag kallsvettades och blev supervarm om vartannat. Jag fick helt enkelt gå och sätta mig på stolen i det lilla rummet. Tyvärr blev det inte så mycket bättre av det. Ett försök att stå upp och titta på fick mig snabbt ner på stolen igen, varefter jag försökte mig på ett glas vatten vilket inte heller gjorde någon direkt skillnad. Till slut sa undersköterskan som assisterade läkaren att "du får gå ut om du vill", vilket jag självklart förstod att jag fick redan innan, jag var bara så irriterad över min reaktion, ville liksom inte gå ut. Ville klara det. Tyvärr gick det inte. Jag insåg att om jag satt kvar skulle jag antingen spy eller trilla ihop och jag fick gå tillbaka ut i receptionen. Nåja, kanske inte direkt gå, vingla snarare. Efter att ha lyckats få lite frisk luft gick jag tillbaka till "vårt" lilla grupprum där M och M satt och blev helt förundrade över min ansiktsfärg. Eller snarare avsaknaden av den... Jag vet inte riktigt varför jag reagerade som jag gjorde, kanske för att jag mådde lite sådär redan när vi började, kanske också för att jag inte riktigt var beredd på vad som komma skulle, kanske för att det såg ut att göra så ont/så mycket skada på patienten (vilket det ju inte gjorde med tanke på den omfattande lokalbedövningen). Kanske för att man måste må lite dåligt första gången man ser något jobbigt. Det lustigaste är att jag diskuterade det hela med min vän A över lunchen idag (ja, vi pratar om äckliga saker när vi äter) och hon hade varit med om exakt samma sak på sin strimma igår, exakt samma typ av fall, exakt samma reaktion. Världen är liten, eller kanske snarare omfattningen av vad som kommer upp på en vårdcentral. 

 

Inatt ska jag följa med min gamla handledare på akuten. Hoppas att jag slipper något som liknar gårdagen den här gången. Det ska bli jättekul och jätteintressant, hoppas på att inte känna mig alltför mycket i vägen, vilket man faktiskt gör väldigt ofta som läkarstudent om vi ska vara helt ärliga. Men det ska nog gå bra. Önska mig lycka till. Klockan två inatt får jag gå hem och sova igen.