à la Hedvig

Om tristessen var ett faktum innan så var det ingenting emot hur jag känner mig nu.. I måndags var vi ute och sprang en runda, vi tjejer x3. Min kondis har verkligen varit på uppgång sedan tenta-p då jag mer eller mindre tvingades till löpträning och benen har liksom börjat vänja sig vid träningsformen. Det klassiska när jag väl kommit igång med att springa är att jag sedan blir sjuk, förlorar all kondis och så är det trögt att starta igång igen sedan. Den här gången blev det visst en liten extra twitch på den där sjukdomen. Efter att ha hoppat som en galning för att undvika varenda stock och sten så bestämde sig visst mina inte-lika-starka-som-T's-vrister, alternativt om jag ärvt mormors svaga vrister, den vänstra fotleden bestämde sig iaf av någon anledning att inte stabilisera och ögonblicket senare befinner jag mig på marken och skriker av någon kombination av 8 på VAS-skalan och allmän irritation över situationen. 

Det blev till att linka ut till bilvägen, få S att springa och hämta bil och sedan vänta i vårt allrum på att tjejerna skulle införskaffa någon form av förband. Efter det har det därmed blivit två dagars konvalescens, idag var jag tack och lov ledig oavsett men igår var jag faktiskt tvungen att sjukskriva mig. Det fanns liksom inte en chans att jag skulle kunna springa upp och ner för brukares trappor, klara av någon dusch eller hisslyft och liknande. Det fick helt enkelt bli jag, sängen, en desperate housewivesbox och en stor portion tristess. Idag har dagen gått i liknande tempo, min lediga dag som jag hade hoppats kunna göra något kul på... 

Har lyckats ta mig igenom några basgruppsfall iaf, även om det mest blev hjärtgrejer från T3, sådant som väl sitter relativt bra åtminstone. Det är fruktansvärt svårt att motivera sig till det såhär i mellanperioden men jag borde ju verkligen försöka ta mig igenom det ett par gånger så att jag inte behöver stressa lika mycket i augusti sedan. Jag hatar dock att läsa på datorn, är så jobbigt att ta till sig en text från ett worddokument på en skärm men jag har ju inte så mycket val med tanke på att alla mina anteckningar ligger nedpackade i en flyttlåda i mitt förråd i Linköping... Antar att jag får skylla mig själv för att jag var för optimistisk eller hoppades för mycket eller vad nu problemet var. 

 

Imorgon ska jag dock vara tillbaka på jobbet är min plan, har kvällspass så det blir ju dessutom en halv dags ytterligare återhämtning för min fot, vilket nog kan vara bra. Jag är  trots allt redan chockad över hur snabbt det har gått för det att bli så mycket bättre. Med min tidigare erfarenhet från stukade fötter så räknade jag nästan med att jag skulle ha dunderont i två veckor minst men jag kan faktiskt redan stödja på foten rätt bra. Förhoppningsvis är jag snart tillbaka i löpspåret trots allt. 

Ikväll är jag (nästan som vanligt) ensam här "hemma".. Några jobbar, andra är på dejt i Strömstad. Därför ska jag äta fiskbullar med mig själv, se något desperate housewivesavsnitt till så att jag kan komma ikapp min syster någon gång och kanske ska jag också läsa lite om hjärtsvikt bara för att det är så förbannat intressant...