Det där med självkänsla

Vi har faktiskt i princip tagit oss igenom alla "teoridagar" nu. Eller nåja, idag ska det vara "anatomidag" men ärligt talat så blir det nog mer av en repetera-det-jag-inte-orkat-under-de-tre-neurodagarna-dag. Och lite anatomi. Försöka få in lite muskler och kanske någon nerv också, även om Tib-Dig-Van-Hall som spolade min T2-tenta fortfarande känns ganska svajig. Om de bestämmer sig för att göra en anatomitenta så är jag körd oavsett, så jag satsar hellre på att läsa saker som känns viktiga att förstå. Även om anatomin är nog så viktig den också. 
Jag insåg igår att det ju faktiskt bara är några dagar kvar nu. Önskar liksom lite att man bara kunde skriva tentan och få det överstökat, oavsett hur det går. Mest för att jag är trött på att plugga. I början av det här tenta-p't var det jag som var den mest drivande i att "man gör det man orkar och så får det gå som det går, det är inte värt att må dåligt i 2,5 vecka över det". Lustigt hur snabbt man tappar bort sig i någon form av press ändå trots att man tycker sig ta det lugnt. Nu är det jag som behöver påminnas av mina vänner.
Jag läser inte efter sex på kvällen, fika är min bästa kompis och jag tar mig ut och springer när jag tycker att det behövs. Ändå så är det ju alltid det där lilla gnaget i magen om att jag borde kunna göra mer. Men nej, det kan jag faktiskt inte, inte om jag ska ha någon som helst energi kvar på onsdag när det faktiskt gäller.
 
Vi har diskuterat det där under ett antal tentagruppen. Det där med att vara läkarstudent (eller student på någon annan "topp-utbildning" också för den delen). Det där med att ha ett antal ständiga följeslagare som liksom aldrig riktigt släpper dig. 
 
Otillräckligheten.
Stressen.
Det dåliga samvetet. 
 
Vi konstaterade att någon gång under vägen mot eller under den här utbildningen går nog de flesta in i den där väggen, "jag är inte längre bäst". De flesta är vana vid att ha varit så gott som bäst i klassen under högstadiet, kanske även gymnasiet, även om väggen för min del kom där. Insikten att man faktiskt inte längre är "bäst i klassen". Samtidigt som det ju faktiskt inte riktigt räknas längre heller. Trots det så är det den där känslan av att oavsett var man går så är man omgiven av toppresterande människor som i princip inte har gjort annat i sitt liv än att just topprestera. Det finns alltid någon som har fler poäng på tentan. Det finns alltid någon som kan 25 miljarder detaljer på basgruppen (vilka jag för min del tänker lära mig när jag valt specialitet, när jag faktiskt behöver dem och de inte riskerar att tränga ut något annat som faktiskt är viktigare ur mitt huvud). Alltid någon som säger "jag borde plugga mer", "jag har inte läst någonting idag" eller "åh vad skönt det låter med en ledig eftermiddag, jag får så dåligt samvete om jag tar en".
 
Vi känner oss aldrig bra nog.
 
Så fort jag får en utvärdering av någon form av "hjärnskrynklare", om det så är på strimma eller ledarkursen jag gick för några år sedan, så får jag alltid höra: "Du vill så gärna att det ska bli perfekt, så i ditt försök att få det så, så faller du liksom på just det, att du försöker för mycket. Vill för mycket."
 
Frågan är var pressen kommer ifrån. Är det just för att vi, som sagt, alltid varit högpresterande? Att motgången plötsligt blir så förbannat jobbig. Är det för att vi har press ifrån någon annan, någon man vill bevisa sig för? Eller är det helt enkelt för att vi är så fruktansvärt rädda för att bli dåliga läkare den dagen vi väl står där. Att vara en av "de där" läkarna som råkar felbehandla, som begår misstag, som är människor
Det är som att man slutar att betraktas som människa den dagen man sätter sin fot till början på den här yrkesbanan. Släktmiddagar förvandlas till diagnosrum och prat om "ja det är ju så illa inom sjukvården nuförtiden", hoppas att er generation löser det bättre.
Bland oss själva så vet vi hur vi har det.
Omgivningens krav och förväntningar på oss är skyhöga och ingen förstår nog riktigt vad det är vi tar oss igenom. Hur mycket det tär på en att aldrig känna sig tillräcklig.
 
Ändå gör vi det. 
 
De flesta för att vi faktiskt lever vår dröm, det är det här vi velat göra sedan vi var alldeles för små för att egentligen veta vad vi bestämde oss för. Vissa vill ha utmaningen, vissa vill mest ha jobbet och titeln. Och framför allt för att det också egentligen är förbannat kul när man ser förbi allt det tunga. 
 
I slutändan hoppas jag innerligt att det kommer att ha varit värt det.
Framför allt för att jag inte vet vad jag annars skulle göra. 

Kommentarer
Postat av: Linnea

Tack, tack och tack för den här texten!
Jag är en sextonårig tjej som precis har börjat på naturvetenskapsprogrammet. Jag struntade i vad mina kompisar tyckte, gjorde det jag själv ville göra och sökte in. Det är det bästa jag gjort, men också den tuffaste utmaningen jag någonsin har påbörjat. Kom helt själv, utan några kompisar alls, men nu har jag träffat så många människor som är så underbara. Trodde aldrig att jag skulle få träffa personer som är så lika mig!

Min högsta dröm har i flera år varit att bli läkare och det är det som jag har kämpat för hela högstadiet. Men nu i höst kom den där väggen, att jag inte längre är bäst i klassen. I min förra klass var allt så enkelt, det gick att glänsa hela tiden. Nu finns det alltid någon som är duktigare än vad jag är. Så hur klarar man det? Hur pallar man trycket på en gymnasielinje som ses som ganska svår? Jag har nog aldrig mött konkurrens på det här sättet tidigare och jag vill ju så gärna få ägna mitt liv åt det som jag älskar mest, att hjälpa människor.

Så har du några tips? Tips om hur man kan tänka för att ta sig igenom det med så bra betyg som möjligt? Hur man klarar av det utan att faktiskt bryta ihop?

Du är en enorm förebild och jag är väldigt tacksam över att du skriver sånt här! Man får en extra kick utav att du faktiskt har klarat det, trots att du kände som jag gör nu!

2013-12-18 @ 17:01:02
Postat av: à la Hedvig

Om du fortfarande läser Linnea, även om svaret blir väldigt sent, så kan jag väl kanske börja med att säga att jag hade inga läkarbetyg när jag tog studenten. Jag klickade inte alls med matte och fysik, min engelskalärare tyckte inte att jag var tillräckligt bra och biologi- och religionslärarna hade sina favoritelever. Jag har ett antal VG i min betygslista och faktiskt även ett stort fett G i fysik B. Hur man tar sig igenom det med bra betyg är jag därför kanske inte allvetande om men när jag efter ett antal MVG i rad fick mitt första VG så gav jag först upp lite, när jag egentligen kanske borde försökt kämpa lite till. Det viktigaste är nog att inse att man inte kan göra mer än sitt bästa. Har man svårt i vissa ämnen så finns det ju ofta hjälp att få, typ diverse mattestugor, fråga läraren lite extra, (ev youtube-lektioner om man hittar några bra). Men bortsett från det så kan man som sagt inte göra mer än sitt bästa och det tror jag är viktigt att komma ihåg. Ett VG (C/B?) gör inte att världen går under och man är inte "dålig" för det. Man måste tillåta sig att tycka att man är bra och klappa sig själv på huvudet lite då och då. Din inställning påverkar hur du tänker.
Jag kom in med 1.8 poäng på högskoleprovet och sannolikt även en hel del tur i lottningen. Högskoleprovet skulle jag säga är ett väldigt bra alternativ ifall man känner att gymnasiebetygen inte kommer att räcka till. Börja skriva det tidigt (tror att jag skrev första gången i tvåan på gymnasiet eller så). Mycket handlar om vana vid att skriva det.

Slutligen, även om man såklart behöver betygen för att ta sig vidare så är det ju egentligen kunskapen som räknades. Jag gick på en väldigt högpresterande gymnasieskola där folk över lag kunde väldigt mycket mer redan när de kom dit än vad jag gjorde och lärarna förväntade sig nog även en högre nivå än många andra gymnasieskolor. Jag försökte därför att fokusera på att lära mig så mycket som möjligt, betygen kommer ju (för det mesta) med kunskap. Kunskapen är det viktigaste inför framtiden och har du tillgodogjort dig den så kan du förhoppningsvis klara eventuella antagningsprov mm i framtiden, även om inte betygen är de bästa.
En annan viktig grej är att hitta en studieteknik som passar dig, om det så är att skriva anteckningar i miljoner färger (som jag) eller stryka under som en galning eller vad vet jag. Att plugga tillsammans är också ett bra tips, att prata om vad man lärt sig är något vi jobbar mycket med på universitetet!

Men för att inte knäcka sig - tillåt dig att ha kul och göra andra grejer än att bara plugga! Det har jag lärt mig ännu mer under tiden på universitetet. Man måste tillåta sig själv att fokusera hjärnan på något helt annat också.
Om du ser detta och vill ha mer kontakt så hör av dig! Tack för att du läser!

2014-01-15 @ 08:13:57
URL: http://alahedvig.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0