à la Hedvig

Om jag ska försöka att beskriva den här terminen så är det första ordet som kommer upp i mitt huvud: kaos. Det har varit en skön känsla att äntligen få komma ut, se den riktiga världen och slippa det ständiga teoritragglandet. Att få träffa patienter på riktigt, se hur en perforerad trumhinna verkligen ser ut, diagnosticera för stora halsmandlar och få skära bort födelsemärken som inte ser ut riktigt som de ska.

Att få sy. 

Trots att terminen har innehållit specialiteter som jag över lag tycker är ganska tråkiga och nog aldrig skulle välja själv när det är dags för ST, så har det ändå varit många positiva intryck. Och hud blev lustigt nog en bubblare i sammanhanget. Alla positiva saker till trots, så ska det ändå sägas att jag är så fruktansvärt trött nu. Igår avslutade jag min sista kliniska placering för den här terminen - ögonkliniken, något jag ändå måste säga har varit vansinnigt tråkigt, om än väldigt trevligt och bra bemötande. Åkte därefter hem från Västervik, staden som är en av de fyra jag har pendlat mellan hela den här terminen. Jag har varit i Kalmar, Oskarshamn, Jönköping, Kalmar igen och slutligen Västervik. Jag har gått från att förknippa tåg och resväskor med en smått pirrande förväntan, till att mest fyllas av ångest så fort jag ser en skymt av väskan. Att inte ha någon fast punkt i mer än två-tre dagar innan man ska åka iväg igen är jobbigare än man kanske kan tro. Känslan av att ständigt vara "ny på jobbet" är ingen höjdare det heller. Att behöva jaga efter läkare som glömmer bort att man ska med och kanske inte heller är särskilt intresserade av det heller. Att ständigt känna sig överflödig, halvt osynlig och mest till ingen nytta. Det har nog mer med situationen i sig att göra, än med bemötandet på de kliniker jag varit på. De har faktiskt över lag varit helt fantastiskt trevliga. 

 

För nästa termin har jag sökt allt inom Linköping. Har jag tur kan jag åtminstone få någon chans till att vara hemma och andas lite. Bo i vår fina lägenhet och ha lite pluggro. Terminen efter det ska jag ju faktiskt till Berlin och då har jag en känsla av att jag kommer att ha känslorna ovan x1000. Jag är förväntansfull men samtidigt livrädd. Det har redan varit mycket strul fram och tillbaka med formaliteter mm och jag tror att det kommer att bli väldigt mycket mer. Idag ska jag äntligen skicka in den formella ansökan så slipper jag tänka mer på den åtminstone. 

 

Och så var det då dags att försöka uppbåda lite energi som egentligen inte finns till att klara den där förbaskade tentan. Det jag önskar mig mest av allt är faktiskt en helt pluggledig sommar.