à la Hedvig

Jag är tillbaka i O-hamn, platsen Gud glömde, praktikstället jag hatar mest av alla i världen, staden jag svurit på att aldrig sätta min fot i igen om jag inte absolut måste. Jag är tillbaka, den här gången bara för en vecka och den här gången är vi hela fyra stycken.

Satan i gatan vad det gör skillnad. 

Sist jag var här satt jag så gott som helt ensam i två veckor, lagade mat till mig själv, tog mig ut på någon springtur då och då i snö-haglet och marsmörkret, försökte idiotplugga medan ångesten bara vällde över mig. 

Novembermörkret är i princip minst lika jävligt, det regnar nästan konstant nu också, solen går aldrig upp. Trots det så gör det så mycket att inte behöva äta frukost-lunch-middag endast i sällskap av sig själv. Att bo på samma våning som de få i samma ålder som en själv. Värdet av att få ta egna patienter ska inte heller underskattas. 

Allt detta till trots. Jag vet att man aldrig ska säga aldrig, att man bestämmer sig längre fram i utbildningen und. so. weiter. Trots det så är jag i princip lika säker på att jag aldrig i livet kommer att bli allmänläkare, som jag var på den seborroiska keratosen jag diagnostiserade idag. Det är liksom inte min grej. Hundra snuviga människor, tusen blodtryck att mäta och huvudvärkar till förbannelse. Jag tycker om patientkontakt men att långtidssjukskriva folk dagarna i ända känns inte särskilt upphetsande. 

Jag har två veckor kvar i T10 samt ett AT-block kvar för att övertyga mig, något säger mig dock att så inte kommer att bli fallet. 

 

Jag har varit ganska duktig på att plugga hittills den här terminen. Antalet anteckningsdokument på min dator har successivt ökat. Nu är det bara stopp. Det är som att så fort jag åker iväg på placering så försvinner all energi någonstans på tåget hit eller förflyttningen från praktiken. Den bara finns inte där. Sedan om det beror på att levern är det som är störst kvar att ta tag i på min plugg-to-do-lista vet jag inte. Jag hatar levern. Alltså på riktigt. Det är för jäkla tråkigt, hur viktig den än må vara så är det ett förbaskat tråkigt organ. Trots att ikterus(gulsot)-föreläsningen var den roligaste den här terminen. Roligaste, inte mest intressanta. Det är en himla skillnad.  

Kanske är jag mest trött för att promenaden till och från praktiken tar ca 1 timme totalt varje dag och jag hatar att promenera. Kanske är jag fortfarande trött efter att ha blivit av en stor del av min planerade sömn pga satans järnvägars oförmåga att komma i tid. Kanske är det också post den där kirurgfesten som jag ännu inte återvänt till de levande. Det är tre dagar kvar, sedan ska jag leka livräddare på akuten i två veckor (har jag tur kanske jag får sy ihop något sår iallafall). Jeez, snart är även T8 slut. Vad är det som händer!?