à la Hedvig

Tidsskriftssamlaren jag någon gång för 3,5 år sedan öronmärkte. Tentasamlaren. Den som står högst upp i bokhyllan, lite undangömd men samtidigt lite triumferande. Varje gång jag tar ner den har jag nått lite högre upp, sträcker mig lite längre. Kan lite mer. 

Det måste varit en ganska lätt tenta. 70/72 godkända. Nog för att min kurs brukar ha ganska bra resultat på tentorna över lag men jag tror ändå att de har rättat schysst också. De godkände att majoriteten av alla jag pratat med tyckte att aortadissektion och lungemboli var mer akuta och mer rimliga differentialdiagnoser efter att man uteslutit hjärtinfarkt vid kraftig kvarstående bröstsmärta. Att takotsubokardiomyopati inte var något som stod högst upp på i princip någons tankelista. Att FoF som vanligt sätter lite skruv på sina frågor även om de för en gångs skull ändå inte var alltför skruvade, det är liksom sådant man får leva med. Söka motivationen hos patienten angående förändring av deras levnadsvanor är ju faktiskt viktigare än att medicinskt motivera vad som borde vara viktigast att ta tag i först. Motiverande. 

Tydligen var mina resonemang fram och tillbaka rörande IBS och IBD godkända de med. IBS har jag inte läst sedan T4.. Att jag inte vet hur hjärtat ser ut i genomskärning på en enda MR-bild tar jag smällen för. Det får vara så. Med 73% har jag ändå bevisat att jag kan en hel del, även utan att ta mig igenom ett komplett tenta-p och utan särskilt mycket uns av sinnesnärvaro. Tydligen sitter det någonstans där längst bak i hjärnan trots alla tvivel man känner 90% av ens tillvaro. 

Knappt har man börjat gosa ner sig i känslan av lättnad innan annat börjar strula, Berlinutbytet går plötsligt allt mindre smärtfritt men det är bara att försöka bita ihop och ta varje sak som de kommer. Om drygt en månad är jag där.

Sjukt.