à la Hedvig

Shit.

December är här, musikhjälpen likaså. Linköping lever upp, får hybris och ska rädda världen. Några av oss försöker nog mest att rädda oss själva. Hela den här terminen, nej förlåt. Hela det här året har varit lite som att dra sig upp ur en isvak. Man föll i, allt blev förjävligt men man är tvungen att försöka ta sig upp. Ett hack i taget med isdubbarna så att säga där varje nytt grepp är en kraftansträngning som får en att tappa andan.

Fy fan vilket jävla år det har varit.

Det är december och jag är faktiskt i fas. Igen och fortfarande. Har jag förtjänat det? Kanske, kanske inte? Till viss del iallafall. Jag har kämpat dynghårt för det om inte annat. Den fysiska formen är i botten, otränad som sjutton och inne på den tredje förkylningen på sex veckor. Studentportalen visar dock endast G. Tänk vad mycket en enda liten bokstav kan betyda. 

Ångesten inför framtiden börjar göra sig rejält påmind. Ta egna beslut. Kunna saker. Vara doktor. Inte bara leka. 

Nej, jag tänker nog försöka förtränga tankarna lite till, söka jobb men fortsätta att leva i kandisbubblan. Göra några lumbalpunktioner till (jag börjar faktiskt kunna det där ganska bra) och liksom mest flyta med. Lika mycket som man hatar det kommer man kanske att sakna det sedan. Eller kanske inte. 

Strax ska jag också gå och rädda världen. Det ska man tydligen göra den här veckan. Alla andra veckor kan man ju faktiskt skita i folk som flyr undan klimatet och allt annat också, eller hur? Huvudsaken är att man skramlar i december. Då kan man känna sig som en god människa inför nästa år också. Skönt. SOS. 

Synd bara att det är så förbaskat lätt att glömma igen. 

Med risk för att låta klyschig så måste det ändå sägas: Försommarsverige är närmast smärtsamt vackert och det gäller att njuta av varje sekund och minut för underbart är kort. För min del sisådär 45 timmar. Lilla syster har blivit alldeles för stor men hon hade iallafall tur med vädret. Därefter har tiden gått smärtsamt långsamt. Tiden går fort när man har roligt heter det ju och därmed borde det även fungera i den andra riktningen. De senaste två veckorna har jag släpat mig igenom, tvingat mig själv att gå upp varje morgon för att sedan bokstavligen efter varje dag bocka av i kalendern att ytterligare en dag är avklarad. Just nu är det lite en kombination av allt: Hemlängtan, tentastress och absolut inte hemlängtan, rastlöshet, av och till ensamhet samt det faktum att jag formligen vantrivs på min nya klinik. 

Jag gör mina avslutande tre veckor på en diabetologisk/allmänt endokrinologisk internmedicinsk avdelning på ett lite mindre privatsjukhus. Jag trodde att det kanske skulle vara bra att komma bort från överbelastningen på Charité (som för övrigt för tillfället strejkar så att de som har praktik där knappt får någon praktik över huvudtaget). Tydligen var det inte så. Tydligen finns det någon i sjukhusledningen som tycker att det är rimligt att en ung ST-läkare ensam rondar 23-25 patienter dagligen. Med en överläkare någonstans i bakgrunden som mest pysslar med att fixa med diabetiska fotsår på någon form av mottagning.Utöver dessa patienter har hon även en student (mig) samt en ytterligare randande ST-läkare som egentligen bara gör en kort tid internmedicin för att sedan återgå till labbet där hon egentligen gör ST. Oss två ska hon alltså "handleda". Det blir snarast att vi blir hjälpredor. 

Vid det här laget är jag så trött så att jag kan spy på att ta blodprover och lägga PVK:er. Det handlar inte om lathet och det handlar inte om att jag egentligen inte tycker att det av och till kan vara kul att sätta en nål i folk. Men jag känner mig ärligt talat så förbaskat överkvalificerad för att göra det. Åtminstone för att göra det sammanlagt ca 2,5-3 timmar per dag. Då menar jag inte det på något högfärdigt sätt. Jag känner mig synnerligen inkapabel till det mesta inom läkaryrket än så länge egentligen (vilket ju egentligen är det jag vill lära mig här) men efter 4,5 år på läkarlinjen missar jag halva ronden för att jag ska arbeta mig igenom dagens skörd av blodprover för att sedan nära på missa andra halvan av ronden för att någon måste ta tag i de nya inskrivningarna om de ska bli klara något sånär i tid (med tanke på att ronden tar halva förmiddagen pga 1 läkare på 25 patienter..) Inskrivningarna är väl bra på sitt sätt -  jag får åtminstone undersöka patienterna och ta anamnes (vilket tar nog så lång tid på tyska och med patienter som har mycket att berätta). När man sedan däremot inte får någon feedback på det i form av återkoppling på vad man sett, hört osv i undersökningen, samt dessutom inte hinner med ronden påföljande dag så får man ju inte heller någon känsla av hur patienten i fråga kommer att handläggas. 

Jag har fått nog. 

I morse kände jag över huvudtaget inte för att gå till kliniken ärligt talat. Med tanke på vilken skitdag jag på något sätt har haft så hade det kanske egentligen varit bättre att låta bli, men så funkar det ju inte riktigt heller. Imorgon kommer jag att vara ensam med blodproverna. 

Eller ja, nästan ensam iallafall. Det finns en "läkarhjälpare" som är där för att hjälpa till med blodprover mm (enligt henne "när det inte finns några studenter där som kan göra det"). Hon ska tydligen hjälpa mig imorgon, vi får väl hoppas att det stämmer. Inskrivningarna lär jag väl likförbannat behöva göra själv. Ronden kan jag sannolikt se i stjärnorna efter. Jag hoppas att jag kan gå hem tidigt men eftersom jag är själv blir det sannolikt sent. Efter imorgon är det åtminstone helg. Sedan bara fem dagar kvar att stå ut. 

Positiv inställning har jag liksom lagt ner med vid det här laget.

Oavsett hur jävlig läkarbristen är i Sverige så är jag iallafall glad över vetskapen att jag sannolikt aldrig kommer att utföra min läkargärning i Tyskland. Förhoppningsvis kommer jag aldrig själv behöva uppleva hur klinikchefen frågar mig  och mina kollegor om det vore okej med en karenstimme innan man börjar rapportera in övertiden man jobbar, med hänvisning till att "läkarna tjänar ju ändå förhållandevis bra". 

Om ett år är jag klar, frågan är, är det då livet börjar på riktigt eller är det egentligen bara början på slutet?

Jag har länge försökt påbörja nästa inlägg men aldrig kommit särskilt långt.

Om jag inte har haft ro till det, ork eller bara inte känt behovet har jag ingen aning om. Jag har redan varit fyra veckor på Gastro, dvs mag-tarm- och leveravdelningen. Fyra veckor som gått otroligt fort, men det är väl så det är när man har roligt. För det har jag faktiskt haft. De jag "jobbat" med har till största delen bestått av unga läkare samt en del studenter, dessutom en överläkare som för att vara tysk är väldigt lugn och chill. Vi har varit ett bra team med härlig stämning bland oss samt med "handledare" som gladeligen försöker lära ut allt de kan, förklara så gott det går. Det har varit roligt, lärorikt och jag har fått upp ögonen för gastro, även om det kanske inte är en tänkbar framtida specialitet men ändå. Dessutom känns det som att mitt språk har förbättrats väsentligt och jag kan nu ta upp en rimligt bra anamnes på tyska, även när motspelaren pratar den grövsta Berlindialekt. 

 

Jag har nog aldrig varit så nära döden tidigare som jag varit de senaste veckorna. 

Av våra 18 rum totalt har vi fyra enkelrum vilka befinner sig på den sidan där jag varit i princip hela tiden. Enkelrum innebär att vi dels får de patienter som har någon typ av smitta (vilket är beklämmande många här - VRE, MRSA, you name it) samt de patienter som är så dåliga att de "förväntas" avlida innan de hinner lämna avdelningen. Väntetiden till att få en plats på Hospice eller korttidsboende är tyvärr lika problematisk här som hemma. Jag har också fått se hur snabbt det kan svänga, från att patienten ena dagen varit relativt pigg, pratbar till att nästa dag ha behov av en morfinpump bredvid sig i livets slutskede. Även om tiden kanske inte alltid finns till det så finns det mycket att fundera över här. Vad är ett värdigt slut, hur långt bör vi försöka sätta in våra insatser? När finns det överhuvudtaget en mening med att försöka koppla in intensivvård?

Många frågor, många aspekter. Inga klara svar. Trots det ändå en aning om när det kanske trots allt börjar bli dags att bryta. När man redan försökt allt man kunnat.

Ibland blir lidandet helt enkelt för stort. För alla inblandade. 

 

Mer än så orkar jag nog inte reflektera idag. Oavsett, jag har det bra, jag lever fortfarande och tyvärr har jag bara en månad kvar. Det kommer att gå så himla fort. Måste bara klura ut vad för något vettigt jag ska göra med tiden som är kvar. 

Fyra veckor ortopedi sammanfattat i ett blogginlägg. Det låter kanske lite väl mycket men ärligt talat behövs det inte ens ett helt blogginlägg. Det går att sammanfatta ännu kortare:

OP-slav

Venprovtagning

Försäkringspapper

Powerpointpresentationer

Enstaka höjdpunktsdagar på akuten

 

Alltså, mina fyra veckor är snart till ända och av mina hittills 18 dagar har jag nog befunnit mig ca 12 på op. Nu snackar vi inte VFU-op à la Sverige då man får tala om att man är intresserad av att vara med på op någon gång ibland för att se hur det går till. Jag har de senaste tre veckorna varit ortopedens första hakhållare.

Första dagen klev jag darrande in på avdelningen, blev ombedd att ta på mig rocken jag hämtat ut på tvätteriet dagarna innan (över mina egna kläder såklart..) och bara svansa efter på ronden. Därefter morgonmöte och jag blev även första dagen tillfrågad vad jag var intresserad av - mottagning, akuten/olycksfall/trauma eller kanske avdelningsarbete. Mitt svar var självklart trauma. Trauma = "coolt", akuten = viktigast att lära sig. Alltså, jag fick en smekmånadsdag på akuten. Försökte hänga med i vad de tyska kvinnliga läkarna gjorde, sa osv. Medicinsk tyska är än idag efter nästan en månad ett gissel. Det blev en lång dag, nio timmar på praktiken och ingen lunch hade jag fått med mig eftersom jag tänkte att man skulle ha lunchpaus någon gång. Ni som känner mig vet hur bra jag funkar utan mat.. Men umgås man med tyska ortopeder så biter man ihop. 

Från att ursprungligen ha hävdat mitt brinnande intresse för olycksfallskirurgi så visade det sig sedan att jag var "tilldelad" att tillhöra höftteamet. Simple as that. Höftavdelning, höft-op, höftmottagning. Rubbet. Övriga ortopeder har jag ärligt talat inte sett så mycket av sedan dess bortsett från morgonmötena..

Nästa dag var smekmånaden över. 

När jag kom på morgonen var det inte längre tal om att höra/se något av ronden, min uppgift var att direkt övergå i att ta blodprover på patienterna vilket här är läkar/studentgöra, inget sjuksköterskorna beblandar sig med. Med tanke på att venprovtagning är något vi mest gör på skoj när vi har tråkigt/känner att vi vill lära oss något praktiskt därhemma kan jag ju säga att stresspåslaget var ganska duktigt. Töntigt måhända, venprovtagning bör man ju behärska vid det här laget (vilket jag också gjorde, dock beroende på svårighetsgrad på patienten) men när man inte vet var något är, hur något fungerar osv så är man helt enkelt inte så kaxig. Till råga på det är inte sjuksköterskorna här de mest hjälpsamma och läkarna hade jag också problem med hur jag överhuvudtaget skulle våga tilltala dem, med "Ni"ande, när vågar man ens ställa en fråga, ska man be om lov att ställa en fråga osv. Jag uteblev från morgonmötet den dagen ska sägas. Jag fastnade någonstans tillsammans med mina miljoner provrör.

Någonstans i samma vända som jag försökte komma in i rutinerna blev jag också meddragen till operation. Först fick jag bara stå som "åskådare" då en annan student assisterade. Jag var närmast lite tjurig över detta, tyckte att läkarna informerade mig om min överflödighet på ett någorlunda tråkigt sätt. Såhär i efterhand var det väl nästan bästa dagen hittills. 

Därefter har jag nämligen efter så många blodprover jag hinner innan morgonmötet över lag främst dragits med till operation. Höftteamet behöver alltid en extra assistent och normalt sett har de även läkarstudenter som får betalt för att extraknäcka som op-assistent. Nu har de mig. Billigt och bra. Win. 

Tyvärr lär man sig inte särskilt mycket av att hålla hakar på andra sidan av ett sår som man inte ens kan se in i. Man lär sig inte heller några knästatus, fotledsstatus eller axelundersökningar när man ständigt håller ben som håller på att implanteras med nya proteser. Operation åtta-nio-tio timmar om dagen, många gånger utan att jag lyckats få med mig något att äta. Tre-fyra dagar har jag lyckats fly, undkomma, tjata mig till en dag på akuten innan någon hunnit beordra mig något annat. Några dagar har jag fastnat på avdelningen eftersom jag blivit meddragen dit för att komplettera blodproverna och därefter inte kommit därifrån. Jag har suttit och copy-paste-at powerpointpresentationer för chefsläkarronden. Jag har fyllt i försäkringspapper till förbannelse. 

Jag kan fortfarande inte göra ett ordentligt knästatus.

Mina fyra veckor är snart till ända. Jag är rätt uppgiven. Jag har lärt mig en sak - att ta med mig min macka direkt till morgonmötet. Man vet aldrig var man hamnar. Bortsett från det är besvikelsen stor. Läkarstudenter här gör annat än vi gör hemma till stora delar och som utbytesstudent är man inte heller så kaxig/vet inte sina rättigheter. Till råga på allt börjar jag sju på morgonen, måste gå upp fem, slutar dagen oftast vid 4-5. 30 timmar i veckan, lediga fredagar. Det vore något. Mestadels är jag så trött när "arbetsdagen" är slut att jag inte klarar av att göra något mer efteråt. Mina nyfunna vänner här börjar uppenbart tycka att jag är tråkig. Jag har somnat både på bio och teater. 

På onsdag slipper jag ortopeden. Då blir det fem veckor gastroenterologi och hepatologi, magtarm, lever. Inte heller mina önskeval egentligen men internmedicin. Inga operationer man kan tvingas med på. Inte börja 07.00. Förhoppningsvis början på ett lite mer normalt liv i Berlin. 

En månad har redan förflutit, 25 procent av min vistelse här är redan förbi. Och jag som skulle dokumentera allt inför framtiden. Det gick lite sådär men kanske hänger det också ihop med själva tillvaron här. Jag försöker att kanske bli lite mer Berlin, lite mer närvarande, lite mer bara leva i nuet, inte fundera sådär jättemycket på tillvaron imorgon. Minnena sitter ju trots allt någonstans i hjärtat och det är inte fotona vi har kvar som gör oss lyckligare eller får oss att minnas mer. 

Det har varit en intensiv månad, fylld med allt och ingenting. 

Jag har svettats igenom den J*a tyskakursen. Intensivkurs tyska och så var man svinstolt över att ha tagit sig in i högsta kursen. Det dröjde inte särskilt länge förrän jag ångrade det ganska ordentligt. Samtidigt inser jag att jag nog aldrig hade velat vara i någon av de lägre grupperna heller. Grupperna där folk uteblir från undervisningen, pratar engelska så fort de får chansen samt de facto tar droger på klubbarna när de får chansen till det också. Min grupp var lite mer jordnära, deltagarna i genomsnitt något/några år äldre och lite mer genuint intresserade av att lära sig tyska. Om än ibland lite för intresserade för mig kanske. 

I fyra veckor har jag svettats med mestadels litteraturtolkning och kunjunktivalsatser på tyska. Utan att orka gå in på det mer djupgående kan jag säga att det är svinsvårt, vår lärare hade dålig förståelse för hur svinsvårt det var för vissa av oss och jag kanske på sin höjd har lärt mig det lite halvdant. Trots mina ringa grammatikkunskaper har jag dock blivit mycket mer flytande i mitt språk, tack vare mina kursare. Det fattas fortfarande så otroligt många ord i ordförrådet som ska få plats i mitt huvud tillsammans med allt annat men trots det så säger i princip alla jag träffar (inklusive tyskar!) att jag har bra flyt i språket. Det känns ju ändå bra, konjunktivalsatserna till trots. Det gäller nog mest att inte tänka så mycket. Bäst tyska pratar jag när jag fått i mig något glas vin eller öl (jobbar fortfarande på öldrickandet, det går långsamt framåt).

 

 

Sedan var det ju det där med tysk litteraturtolkning. 

 

Det ska sägas att vår lärare verkligen är passionerad. Han älskar tyska språket tror jag, har studerat litteratur och teater och är egentligen mer konstnär än lärare (jobbar bara som lärare ca 15-20v per år för att finansiera sina hemmafilmprojekt övriga delen av året).. Jag tycker att det kan vara jätteintressant med litteratur, gammal litteratur för den delen också men trots det så blev det liksom lite väl mycket för mig som sedan fyra år tillbaka varit fullkomligt begravd under den gigantiska sten som kallas medicinsk facklitteratur. Att då sitta och försöka analysera vad Goethe, Kafka och Hesse egentligen ville ha sagt med sina texter och därtill att göra det på tyska (när jag redan grundläggande saknar ord för vardagssituationer) blev liksom minst sagt komplicerat. Politiska debatter har vi också haft många. Inte särskilt mycket lättare det kan jag meddela.. 

Jag lyckades avsluta kursen med ett knytnävsslag till argumenterande tal för mässlingsvaccination (nåja, kanske en fingerpetning åtminstone) men som uppenbarligen höjde upp mitt betyg som kompensation för mina grammatiskt katastrofala "provuppsatser" och har nu ett Tyska C1-nivå med betyg "gut", dvs näst högsta betyget (även om jag hade det lägsta man kan ha för att få till det). Eftersom vår lärare typ är född 68, är uppväxt i DDR und so weiter var ju dock inte betygen något man egentligen skulle haka upp sig på.. Nåja. 

 

På tisdag börjar min placering på ortopeden, något som jag ärligt talat inte ser fram emot sådär supermycket. Har fått höra att det inte är någon vidare bra klinik att vara kandis på och dessutom grusades mina tyska anatomikunskaper igår när jag inte lyckades låna böcker på det medicinska biblioteket (som för övrigt hade ett helt fantastiskt utbud..) Dessutom kommer jag att behöva gå upp kring 05.00 de kommande fyra veckorna.. 

MEN. Innan dess ska jag njuta av påskhelgen tillsammans med min älskade familj och T. Förhoppningsvis kan vi få något annat än det kroniska aprilväder vi verkligen haft här den senaste veckan. Solsken varvat med gigantiska hagelskurar. Någon gång ska det väl ge sig.

Jag lever fortfarande.

Efter trött-och-grinig sist så har livet vänt och just nu är faktiskt allt rätt så jättebra. Den där registreringen löste sig rätt lätt, jag har ett möte på banken på tisdag (ska försöka öppna ett tyskt bankkonto, tyskarna är jättekonstiga och har ett eget betalkort som på många ställen är det enda kort som accepteras, visa-mastercard släng er i väggen). Detta kort krävs även för att kunna använda tvättmaskinerna på stället jag bor, är det inte typ helt fantastiskt? 

Vidare har jag gjort diagnostiskt test på tyskakursen (får se imorgon vilken svårighetsgrupp jag hamnar i), hängt runt en hel del med mina nyfunna erasmusvänner (farligt mycket svenskar dock) samt hunnit med en utekväll på Berlins gator, rooftop bar-häng och annat smått och gott. Pluggar självklart för lite men det kanske kan få vara okej bara ett litet tag till. På tal om det där med utekväll. Vi svenskar fattar nog inte hur stort det var när man införde rökförbud på restauranger och klubbar. Efter kvällen igår där det röktes både på baren vi var på först samt på nattklubben senare så stinker mitt hår fortfarande inpyrda cigaretter, det trots dubbla omgångar schampoo, inpackning samt någon vårdande gegga. Huuuva. För en rökhatare som jag är det liksom ingen superhöjdare. 

Sammanfattningsvis kan jag väl säga att jag än så länge har det väldigt bra. Eftersom praktiken inte börjar förrän om en månad så är det ju såklart lite smekmånadsfas men jag trivs helt ypperligt. Berlin är en fantastisk stad, folk är för det mesta väldigt trevliga (särskilt om man försöker prata tyska, säger att man är från Sverige samt Ni:ar folk). Då går det rätt bra att ta sig fram. 

Nu ska vi på loppis, tydligen stor risk för massiva mängder turister men tydligen är det ändå ett ställe som är värt att se. Och om inte annat även njuta av solen. Det ska tydligen vara uppåt 15 grader här idag. Får gå ut och kontrollera! 

Om det är något som minst sagt dränerar en på energi och entusiasm så är det nog kombinationen av sömnbrist och att komma till ett land där saker och ting inte riktigt fungerar som man är van vid. Efter ett brutalt tidigt avsked i Linköping i morse tog jag sedan tåget mot Arlanda för slutdestination Berlin. Jag är nu inboad (så gott det går på några timmar) i mitt korridorsrum i Berlins utkant men korridoren i övrigt tycks ekande tom. Sannolikt är det för att de flesta av studenterna är på lov för tillfället. Tysklands universitet/högskolor har någon väldigt konstig organisation på sina terminer där "vinterterminen" går mellan mitten av oktober till mitten av februari, följt av en "sommartermin" från mitten av april till mitten/slutet av juli. Med andra ord tycker jag att terminerna verkar väldigt korta så jag får inte riktigt ihop det. Å andra sidan vet jag inte hur det fungerar för dem med läsning och sådant i övrigt. Oavsett vad så är det enda livstecknet jag sett här i korridoren en tjej som snabbt försvann in på sitt rum när jag dundrade in med mina väskor vid lunchtid. Lagom välkomnande alltså. Utöver det har jag lyckats med någon enstaka mindre fadäs i mataffären samt insett att mina organisatoriska problem här ännu inte är över. I enlighet med tysk byråkrati och paragrafrytteri så ska man anmäla sin inflytt hos någon form av medborgarkontor inom två veckor efter att man har flyttat in. Eftersom det ska vara ordnung und rednung på allt så ska denna anmälan göras på bokad tid. Tid som i nuläget inte går att boka förrän tidigast i mitten av april, dvs när jag redan ska ha påbörjat mina klinplaceringar (vilket jag får göra först när jag registrerat mig på universitetet, vilket i sin tur kräver att man har bekräftelse på inflyttningen från medborgarkontoret...). PUST, SUCK OCH STÖN. Nu väntar jag därför på svar på ytterligare ett i raden av mina fantastiskt vältaliga artiga mail till diverse myndighetspersoner som jag skrivit de senaste månaderna. 

 

I övrigt kan det väl sägas att mitt studentboende är lite av en concrete djungle, dvs hela området är nybyggt men typ allt består av betong, rå betong som varken är klätt eller målat på något sätt. Får ta bilder och visa vid tillfälle. Utöver detta kunde jag även konstatera att köket är sunkigare än min Rydskorridor var en gång i tiden och att jag har fantastiskt vackra jordhögar utanför mitt fönster. Bortsett från det känns livet lajbans.. Typ. 

Inatt ska jag försöka sova ordentligt så jag orkar utforska lite mer och orkar se livet lite mer från den ljusa sidan också. Det kan behövas i nuläget. 

Jag slås allt mer av hur tråkigt mitt liv har blivit.

Alltså verkligen på riktigt. Går man ett par år tillbaka i bloggen hade jag en miljard olika järn i elden samtidigt, nog för att det stundtals gjorde en trött och stressad också men det var liksom alltid något på gång. Nu kämpar man för att hålla lågan uppe bara för att orka med både teori och praktik. Sanningen att säga tror jag dock att det är där problemet ligger. Man har inget annat som händer och därmed försvinner även motivationen till att "bli klar" med saker och ting för att man ska hinna med annat. T gnäller på mig ibland när jag har svårt att släppa böckerna trots att jag har suttit hur länge som helst. Jag pluggar ineffektivt eftersom tiden bara fortsätter att sträcka sig framåt, lång och oplanerad. Jag behöver inte bli "klar" för jag har inte längre något att bli klar för. 

Under nolle-P var det ständiga käbblet mellan SG och SSK vs oss på LÄK att "fritid, fritid, LÄK har ingen fritid". Nu börjar jag förstå vad de menar. När orken och lusten för fritid också försvinner.

Deprimerande nog speglas det ju även i vårt umgänge. Vi går aldrig ut längre, jag och mina tjejer. Ses vi så är det "tjejmiddag", "fika", "mellomys" eller "födelsedagsfirande". Dvs inbegripande huvudrätt, dessert, någon flaska vin samt ett långbord eller en soffa. Har utgång varit planen tidigare så droppar alla av en efter en tills det inte blir något kvar av det. Toffelträsket tycks vara här för att stanna..

Nästa vecka tänker jag därför leka ung och preklinare igen, kanske inte köa men ändock befinna mig på Kårallen jävligt tidigt. Jag SKA ha biljetter till VSR. Min frack har inte varit ute på snart ett år. Det börjar bli dags nu. Visa att T9 också kan slänga sina lurviga. Sådetså. 

Tidsskriftssamlaren jag någon gång för 3,5 år sedan öronmärkte. Tentasamlaren. Den som står högst upp i bokhyllan, lite undangömd men samtidigt lite triumferande. Varje gång jag tar ner den har jag nått lite högre upp, sträcker mig lite längre. Kan lite mer. 

Det måste varit en ganska lätt tenta. 70/72 godkända. Nog för att min kurs brukar ha ganska bra resultat på tentorna över lag men jag tror ändå att de har rättat schysst också. De godkände att majoriteten av alla jag pratat med tyckte att aortadissektion och lungemboli var mer akuta och mer rimliga differentialdiagnoser efter att man uteslutit hjärtinfarkt vid kraftig kvarstående bröstsmärta. Att takotsubokardiomyopati inte var något som stod högst upp på i princip någons tankelista. Att FoF som vanligt sätter lite skruv på sina frågor även om de för en gångs skull ändå inte var alltför skruvade, det är liksom sådant man får leva med. Söka motivationen hos patienten angående förändring av deras levnadsvanor är ju faktiskt viktigare än att medicinskt motivera vad som borde vara viktigast att ta tag i först. Motiverande. 

Tydligen var mina resonemang fram och tillbaka rörande IBS och IBD godkända de med. IBS har jag inte läst sedan T4.. Att jag inte vet hur hjärtat ser ut i genomskärning på en enda MR-bild tar jag smällen för. Det får vara så. Med 73% har jag ändå bevisat att jag kan en hel del, även utan att ta mig igenom ett komplett tenta-p och utan särskilt mycket uns av sinnesnärvaro. Tydligen sitter det någonstans där längst bak i hjärnan trots alla tvivel man känner 90% av ens tillvaro. 

Knappt har man börjat gosa ner sig i känslan av lättnad innan annat börjar strula, Berlinutbytet går plötsligt allt mindre smärtfritt men det är bara att försöka bita ihop och ta varje sak som de kommer. Om drygt en månad är jag där.

Sjukt. 

 

 

 

Det har hänt SÅ. MYCKET. SKIT på sistone.

Nu försöker jag återgå till att vara en normalt fungerande människa igen men tröttheten ligger latent i varenda cell i min kropp. Hjärnan snurrar väldigt långsamt samtidigt som kroppen är rastlös.

Officiellt sett har jag registrerat mig på T9. 

Jösses vad tiden går. Nya gröna op-mössor i glasentrén och den här gången är det fyra år sedan det var jag.

Inofficiellt sett sitter jag och väntar på resultatet på en T8-tenta jag förutsätter att jag kuggat. En T8-tenta jag bara hann plugga knappt fem dagar till men likförbannat skrev trots att kroppen bara skrek av kaos och ångest. Då, efteråt kände jag mig lite som superman.

Det gör jag inte riktigt längre.

Ångesten över att eventuellt behöva skriva den en gång till börjar bli reell, trots att ett eventuellt godkänt resultat egentligen bara vore en bonus, inget jag egentligen borde klarat av. Ändå sitter jag och uppdaterar studentportalen 25 gånger om dagen. Ungefär som när man skrivit en tenta man hoppas att man har klarat. Jag hoppas egentligen inte, jag går bara och väntar på domen om hur hårt jag måste repetera framöver. För repetera behöver jag oavsett. Ett klarat tentaresultat är inte detsamma som att inte döda folk på akuten. Man lär ju för livet, inte för tentan. Sägs det. 

Jag försöker traggla mig igenom det som är värst av det som är kvar, det jag inte hann repetera. Gastro. De tråkigare delarna av internmedicinen - lever, ANEMIER. I helvete vad tråkigt det är. Jag ska aldrig bli internmedicinare. Mark my words. Aldrig. 

Imorgon blir det ytterligare en kaosförflyttning mellan mina två hem. Hemma och hemhemma. Jag har åkt någon form av skytteltrafik de senaste veckorna och då är inte Gbg-Linköping en rolig sträcka att åka ens till att börja med. Förhoppningsvis kan helgen åtminstone bjuda på lite avkoppling för mig och världens finaste syster. Vi är faktiskt värda det nu. 

Jag är tillbaka i O-hamn, platsen Gud glömde, praktikstället jag hatar mest av alla i världen, staden jag svurit på att aldrig sätta min fot i igen om jag inte absolut måste. Jag är tillbaka, den här gången bara för en vecka och den här gången är vi hela fyra stycken.

Satan i gatan vad det gör skillnad. 

Sist jag var här satt jag så gott som helt ensam i två veckor, lagade mat till mig själv, tog mig ut på någon springtur då och då i snö-haglet och marsmörkret, försökte idiotplugga medan ångesten bara vällde över mig. 

Novembermörkret är i princip minst lika jävligt, det regnar nästan konstant nu också, solen går aldrig upp. Trots det så gör det så mycket att inte behöva äta frukost-lunch-middag endast i sällskap av sig själv. Att bo på samma våning som de få i samma ålder som en själv. Värdet av att få ta egna patienter ska inte heller underskattas. 

Allt detta till trots. Jag vet att man aldrig ska säga aldrig, att man bestämmer sig längre fram i utbildningen und. so. weiter. Trots det så är jag i princip lika säker på att jag aldrig i livet kommer att bli allmänläkare, som jag var på den seborroiska keratosen jag diagnostiserade idag. Det är liksom inte min grej. Hundra snuviga människor, tusen blodtryck att mäta och huvudvärkar till förbannelse. Jag tycker om patientkontakt men att långtidssjukskriva folk dagarna i ända känns inte särskilt upphetsande. 

Jag har två veckor kvar i T10 samt ett AT-block kvar för att övertyga mig, något säger mig dock att så inte kommer att bli fallet. 

 

Jag har varit ganska duktig på att plugga hittills den här terminen. Antalet anteckningsdokument på min dator har successivt ökat. Nu är det bara stopp. Det är som att så fort jag åker iväg på placering så försvinner all energi någonstans på tåget hit eller förflyttningen från praktiken. Den bara finns inte där. Sedan om det beror på att levern är det som är störst kvar att ta tag i på min plugg-to-do-lista vet jag inte. Jag hatar levern. Alltså på riktigt. Det är för jäkla tråkigt, hur viktig den än må vara så är det ett förbaskat tråkigt organ. Trots att ikterus(gulsot)-föreläsningen var den roligaste den här terminen. Roligaste, inte mest intressanta. Det är en himla skillnad.  

Kanske är jag mest trött för att promenaden till och från praktiken tar ca 1 timme totalt varje dag och jag hatar att promenera. Kanske är jag fortfarande trött efter att ha blivit av en stor del av min planerade sömn pga satans järnvägars oförmåga att komma i tid. Kanske är det också post den där kirurgfesten som jag ännu inte återvänt till de levande. Det är tre dagar kvar, sedan ska jag leka livräddare på akuten i två veckor (har jag tur kanske jag får sy ihop något sår iallafall). Jeez, snart är även T8 slut. Vad är det som händer!?

Jag vet inte vad det är som dödar skrivlusten mest, pendling, rutinerna eller bara hösten i största allmänhet.

 

Vi är tillbaka till teoriveckorna och andas ut lite. Trots det saknar jag faktiskt den senaste praktikperioden. Har varit på en placering där jag mer eller mindre över lag fungerade som en underläkare, fick ta ansvar, remittera, diagnostisera, ringa samtal, vara doktor på riktigt. Tji fick du för det Herr Kirurg, jag kan faktiskt också. Låter man mig ta plats så gör jag det, gärna och med råge. Någon gång av och till biter man sig i tungan för att man är så ivrig att säga vad man kan och vet om patienten i fråga. Man vill ju inte vara besserwisserkandidaten. Men det kanske är bättre att det är åt det hållet än att man står tyst i ett hörn. 
Artärblodgas är något jag börjar kunna hantera medan en del av mina kursare är glada om de har kommit över en eller två. Jag har gjort så gott som en hel lumbalpunktion vilket många knappt kommer i närheten av att göra förrän långt senare i utbildningen, om ens då. Jag har haft telefonkonsultsamtal med specialister för att diskutera mina patienter. Jag har haft tur och jag har haft det bra. Om något så blir man motiverad att bli klar med utbildningen, samtidigt blir man också så infernaliskt osugen på teori. När praktiken finns där framför näsan på en lockar inte böckerna för fem öre. Det är för sjutton bara knappt 1,5 år kvar. 

 

... och på tal om år! För fem år sedan var jag med i Luciatruppen i min hemkommun. Det innebar bl.a. en väldans massa ålderdomshem, företagsjulfester, heshet och torra lussebullar. Dessutom en fantastiskt dålig intervju i lokalblaskan. Av ren skamsenhet tänker jag inte länka den här men trots det kan jag inte låta bli att reflektera lite.. 

Vi fick frågan "Vad gör du om fem och tio år?"

 

Såhär fem år i backspegeln tycks jag ju ha lyckats rätt bra, alternativt så är jag förbaskat enkelspårig. England gick det visst käpprätt åt H-e med men Berlin är ju å andra sidan upcoming. Jag trivs fint med min T på våra 90 kvadrat och ungar får det bannemig dröja ett bra tag till... 

Jag vet ärligt talat inte vad jag syftade på med "färdig" läkare men leggad lär jag väl absolut vara om fem år. Om kontakt med vännerna även inbegriper en fika kring jul och en kring påsk så tja, varför inte. Vi får väl se om vi klarar fem år till.

Time will tell.